Skratta eller gråta?

Idag var jag sen till skolan. Gjorde det valet igår att hellre stanna i Eksjö en natt till och komma en timme sent, det är det värt alla gånger och lite till. När jag sen kom dit satt alla i klassrummet och gjorde inget. Nån sa nåt om att jag skulle in på två intervjuer. En med min nya kurslärare och en med den vi hade i förra kursen.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
När jag väl kom in till min gamla lärare (som också är nån slags personalansvarig eller nåt på skolan) synar hon mig snabbt uppifrån och ner och frågar mig varför jag ser så trött ut. Hon var på mig även för två veckor sedan och frågade detsamma. Jag är egentligen inte tröttare än vad jag generellt brukar vara säger jag. Hon säger att hon är grymt orolig för mig och att hon blev rädd nu när hon såg mig. Hon frågar på ett påhoppande sätt om jag jobbar lite för mycket, och jag svarar med sanningen om att jag knappt jobbar alls. Ändå maler hon vidare om att det inte är bra att jobba för mycket om man ska orka med skolan också.

Jag förklarar vidare att jag varit sjuk i mer än 2 månader och äter pennicillin mot detta. Hon säger då åt mig att "ja efterssom du kommer så långt ifrån och är precis nyinflyttad så förstår jag om du har det svårt. Det är bara att prata med din programansvarige eller mig om du behöver hjälp med något. Även skolan kan bistå om det behövs. Du är viktig för oss, vi har valt ut dig!" Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på detta. Känns för mig som att hon antar att jag inte kan ta hand om mig själv, och att jag flyttat hit skulle innebära stora problem för mig, och att det skulle vara synd om mig på något sätt.

Och detta skulle vara en skola med högra studier och större eget ansvarstagande?