Att skriva tenta

Nu kommer en blogg som bara bubblar ur mig, och jag hoppas att ingen ser mig som skrytmåns eller showoff eller så. För stolt, det tänker jag vara.

Idag hade vi salstenta på de senaste 9 veckornas kurser i inbrottslarm, brandlarm, utrymningslarm, mekaniskt skydd, kameravövervakning och passersystem. Det var avsatt 3 timmar för skrivningen. Efter 50 minuter var jag klar. Hade som inget mer att tillägga, så jag lämnade salen. Kände mig ganska nöjd, men trodde inte det var några höjdarpoäng.

Proven rättas undertiden och efter lunch får vi facit och rättade proven tillbaka.

Maxpoängen var 93. Jag landade på 83 och fick flest poäng av alla i klassen. Tätt följt av mr Hong som nog lusläst varenda regel och lag och är oerhört ambitiös.

Fantastiskt nöjd är jag med mitt resultat, och även om jag inte planerar att jobba just med dessa bitar så är det ju grymt att ha vetskapen om det (även om det gärna blir att man dubbelkollar utrymmningsvägar och brandlarmsdon vart man än befinner sig).

Nu väntar LIA i Karlstad, och på måndag lämnar jag lägenheten till augusti. Absurd känsla!

W - Waterfall

Dags för boktsavsblogg, och denna gång räckte inte den svenska ordlistan.

Vattenfall. Finns det något mer farsinerande och hypnotiserande?

Det är en sån där grej som man sällan utnyttjar. Men när man vär står där och stirrar in i skummet som yr och bruset och fiskarna och regnbågen och allt det andra som hör ett vattenfall till så är det fasen så svårt att lämna det.

För övrigt är min fasination för vatten och vattenfall något som ingen tidigare fått höra. Så du som läser här nu är först ut. Spännande va?

Att vinna en projektering

De senaste 3 veckorna har vi i skolan genomfört en projekterings tentamen. Vi har fått ett fiktivt hus, med en fiktiv verksamhet, och har fått i uppdrag att projektera inbrottslarm, brandlarm, mekaniskt skydd, passersystem etc. Till en början kändes det som en lätt uppgift. Men när vi mot slutet av projekteringen närmast kräktes vid tanken på att man hittat ännu ett fel, eller ännu en tveksamhet började man ångra sina antaganden.

Idag hade vi dock vår redovisning. Som ni kan se i tidigare inlägg har vår grupp lagt en del krut på själva rapporten, och nästan lika mycket krut på den powerpoint som redovisades. Det visade sig bli ett vinnande koncept. Förutom att vi presenterade en del lösningar där läraren säger "detta har ni ju till och med löst bättre än jag i mitt facit" så får vi mycket cred för en tydlig och korrekt presentation.

Grymt stolt över min grupps prestation!

En tung sten har lämnat bröstkorgen. Imorgon är det salsskrivning och sen är det praktik som gäller i 6 veckor framöver.

Att vara malmöbo

Igår var vi ute och tog en öl (eller två). Även fast jag nog knappt kunnat ha bättre sällskap, så slog det mig hur mycket jag INTE trivs i Malmö.

Det som stör mig mest är att det är så förbannat skräpigt överallt. Det är trasiga saker, nedklottrade saker, installerade saker där sladdarna bara hänger, det är smutsiga trottoarer, det är fult inredda krogar, det är ingen som bryr sig.

Kanske är det bara så att jag inte hittat rätt ställen att uppehålla mig på, men hittils har jag nog inte ens hittat något område i stan som tilltalar mig nämnvärt. På sina ställen runt möllan kan man nästan få någon slags kontinental känsla med alla krogar och restauranger som har öppet sent. Kvartersbutiken som är överbelamrad med frukter och grönsaker och som bara ser sådär mysig ut. Tills man kommer lite närmare.

Och vad är grejjen med kvart över tre kebabhaket som säljer kall och nästa oätlig mat bara för att det är mitt i natten och man antagligen antar att ingen av de fulla tomtarna som ramlar in för att äta skulle bry sig ändå.. För inte håller de väl samma kvalité på dagen?

Projektering

Jag måste säga att jag är lite nöjd med idén att trycka det hos ett tryckeri!

Tintin

Visst ser jag väl lite ut som Tintin ibland? Inte just nu kanske när håret verkligen är snaggat, men annars när det är lite längre?

Ibland har jag blivit kallad Tintin, och ibland har jag blivit förnärmad. Men egentligen, varför då? Han är ju en stilig karl som verkar rätt smart.

I framtiden får ni gärna kalla mig Tintin!

Gruppchef

Har blivit erbjuden en plats som gruppchef för Arvikafestivalens trance scen "Orion". Väldigt roligt förstås, men ändå grubblas och snurras det i huvudet. Här är min "pros and cons" lista:

Fördelar

1. Självklart ärofyllt att få uppdraget
   
2. Möjlighet att avancera om man gör bra ifrån sig
3. Ett steg uppåt från dikesjobbet rent hierarkiskt

Nackdelar

1. De flesta av de gamla som jag jobbat med tidigare blir såklart kvar på vintergatan
2. Kommer ännu längre från min Ell som jag av nåt skäl gärna hade jobbat med
3. Måste få tag på 20 funktionärer som jag tror är duktiga och jobbsugna
4. Kanske inte den roligaste scenen (svårt att säga), eller min musiksmak
5. Vintergatan är förbannat roligt att jobba på

Så som ni ser så väger det lite åt fel håll ännu. Några fina peppningar som kan vända på det?! Hjälp mig och min hjärna lite på traven. Dessutom, om du vill jobba. Kommentera gärna. :)

Nu ska jag försöka lugna hjärnan med ett avsnitt Las Vegas innan det ska sovas. Upp tidigt imorgon och fixa med skolarbetet!

Att vara stammis

Jag har funderat lite på det.. Jag trivs nog väldigt bra att vara stammis någonstans. Först då kan jag börja känna mig hemma där jag befinner mig. När personalen på cafét hälsar hjärtligt och frågar om det ska vara samma sak idag, och automtiskt ger ett par kronor billigare frukostlatte.

Eller när man, medan man väntar på sin latte står och diskuterar en bra bok, pratar om helgen som var eller bara uppdaterar sig på reglerna kring matlagning i en restaurang.

Eller när barägaren frågar om man är nåt haj på det där med karaokemaskiner, och man får gå in och instruera honom.

Det är då man kan känna att man hör hemma.

Jag behöver fler stammisställen.

5000+

Jag insåg just att folk har följt mitt liv från och till över 5000 gånger. Det tycker jag är stort, för så spännande är det inte.. :)

Timo Räisänen - KB

Ännu en konsert till ända!

Grymt drag och ganska bra musik. Osså blev det en huvtröjja med.. :)

Timo Räisänen - Malmö - 20 april 2008

Ida från Degerfors

Rockpoet länkar idag till artikeln om ida från degerfors och jag känner att jag måste göra detsamma. Det som hände där är säkert inget unikt för lilla degerfors (eller, nej, det är inte unikt alls). Men jag känner att det är dags att detta också får lite mer tid i rampljuset.

Min tid på orten var kanske inte riktigt lika hemsk som den som Ida nu genomlever. Men Degerfors (och andra bruksorter) är ställen där det är fel att inte vara stöpt i samma form som de andra. Man får plötsligt svårt att överleva om man inte gillar samma saker som alla andra. Det är en hemsk och helt galen filosofi.

Om några veckor är det reunion för min klass. Jag kommer inte åka dit.

Godnattvisa

Sov nu min älskling
bry dig inte om
alla oljud som hotar i natten
och händerna som greppade
dina fötter gång på gång
när du sprang i panik
uppför trappen

bry dig inte om det där
det är bara mörkret, jag svär
som med ensamheten
spelar dig ett spratt
och den du hörde förut
tassa omkring i ditt hus
jag lovar, det var bara din katt

Sov nu min älskling
låt drömmarna ta vid
medan stjärnorna
över dig vaka
långt bortom fjärran
pågår strid efter strid
men det råder ett lugn
mellan dina lakan

jag önskar jag vore där
min tomma säng tär
mitt enda sällskap
är folket i min tv
men deras guppande bröst
är ingen vidare tröst
om ändå du låg här breve

Sov nu min älskling
jag hänger kvar ett tag
och när du somnat
då lägger jag på
när du öppnar ögonen igen
då har det blivit nästa dag
du kan väl ringa och väcka mig då


Poesi av Daniel Rosenholm

Bloggbehov

Funderade lite igår..

Det har varit en väldigt bra helg, och sinnet är på topp. Det verkligen känns att våren är påväg, och framtiden ser inte svart och betonggrå ut. Därför har jag inte heller bloggat på flera dagar.

Det behovet finns som inte. Det är lättare att sätta ord på tråkigheter än braigheter. Jag tycker den tanken är lite konstig, men så är det.

Ska jobba på att uppskatta braigheterna mer!

Hope

Din finns några saker att säga om hopp.. Den ena fick jag lära mig i mitt senaste TV-serie knarkande i form av Band of brothers

"Hope can drive a man insane"

En annan klassiker är:

"Hope is the last thing that leaves a man" (okänd källa)..

Lägg ihop dessa två, så kommer åtminstone jag fram till att man hinner bli galen innan man dör.

Det är bara att bita ihop...

Det är bara att bita ihop.
Det är iallafall så man säger. Men hur fungerar det där egentligen. När man pratar fysisk ansträngning så är det ju så att medvetandet inte fattar hur mycket kroppen orkar med, och stänger av förtidigt. Om man då bara biter ihop och tar i lite till, då orkar man mer än man tror.

Fungerar det på samma sätt med det psykiska?
Bara att tänka "tygla dig nu, bit ihop lite till, så kommer det ordna sig" så orkar man göra lite mer tenta, jobb eller vad det nu kan vara. Eller "bit ihop lite till" när man är glassugen, så äter man minsann ingen glass?

Är det bara svaga sinnen som inte klarar av att kontrollera detta själv?

När är det ok att inte orka, och vem ser till att man inte ramlar i backen alldeles?

Psykosocial krasch

Igår var en dag då jag inte ens var utanför dörren. Inte ens fem minuter för sopornas skull. Det är sådana dagar man vaknar, slår på TVn och ligger kvar där hela tiden. De längsta "resorna" man gör är till toaletten eller till kylskopet (för att för 19e gången inse att där inget finns att äta).

Jag funderade lite på hur dessa dagar kommer sig. Jag avskyr dem egentligen som pesten och tycker ganska synd om mig där när jag inte orkar/vill/har lust att pallra sig ur sängen, och ingen vet hur patetisk jag är.

Min tanke just nu är att de ofta kommer efter att man varit iväg en sväng. Som nu, har jag ju varit i Eksjö och Göteborg och varit mer social är normalt under lite över en vecka, och sen kraschlandar jag på sängen hemma och tar mig inte därifrån.

Det brukar också sluta i någon slags "resett". Efteråt tar det några dagar innan man är på peaken av sin socialitet igen.

Nästa gången får nån dra mig.. Tvinga mig!

V - Vision

Kan inte säga att denna blogg är särskilt genomtänkt, så det jag skriver nu är inte förfabricerat utan kommer direkt ur det innersta av hjärnan.

Jag frågade Ell vad V skulle vara, då det var dags för en ny bokstavsblogg. Första ordet som dök upp var Vision. Visst tänker jag. Vision är ett bra, och lagom flummigt ord att spåna lite kring.

De visioner jag har kommit i kontakt med har rört sig om multikoncernens visioner om envåldshärskare på marknaden. Eller åtminstone 1st runner up. Visioner som för den enskilde medarbetaren ofta är så svåra att baka in i vardagen att de helt ignoreras.

Vad är en vision?
För att citera söta Ell. "Som mål, fast högre"
Det ligger något i det. Det är inte riktigt ett mål som går att mäta på, det är inte heller riktigt formulerat på ett förståeligt och konkret sätt. Det är mer en förhoppning eller en lottovinst. Det där man aldrig kommer få men ändå strävar efter. Det är utefter visionerna som man sätter sig ner och utarbetar strategier för att nå de där ouppnåeliga önskedrömmarna.

Visst kan man nå till sin vision, men jag tycker nog att själva tanken med dem är att de inte går att nå. De är nåt slags nirvana, en utopi. Når man dem kan man ju förståss hitta på andra visioner.

Visioner ser jag nog också som något långsiktigt. "om tio år så". osv.

Visioner i mindre skala?
Kan du och jag ha visioner? Måste de sträcka sig över år, eller kan det också vara dagsvisioner?
Jo, nog kan gemene man också ha visioner. Både livsvisioner och kortare, mer precisa visioner. Som när jag gick på kent konserten häromveckan hade jag nog en vision om eufori och inre glädje. Verkligheten blev dock en helt annan, och visst är väl visionen något som snabbt kan få en negativ spin off? Vision och förhoppning var som sagt lite detsamma. Om man nu har en vision, föreställning eller förhoppning om något, och utgången skiljer sig mängder med resultatet. Då får man nog ut en väldigt negativ effekt av det tror jag.

Mina visioner?
Mina visioner är väl det som folk brukar kalla för 5 års plan. Jag har nog egentligen inte någon sådan. Förhoppningen just nu är att jobba med säkerhet på event. Det är egentligen inte heller något krav för att min "vision" om ett bra och lyckligt liv ska komma tillrätta. Men säkerhet som bransch är väl ändå att föredra efter 2 års studier. Jag har just ingen idé om vart detta ska ta sin plats, men det är också i det närmaste oviktigt för mig. Däremot tror jag att för att jag ska må bra och bli lycklig behöver jag nog prova på att resa mer. Gärna i jobbet, men åtminstone en semester om året utomlands. Inget "sticka iväg månader för att hitta buddha" eller så, utan mer se världen på ett annat sätt. Sätt mig på ett plan till spanien en vecka och jag blir nöjd.

Visioner är svårt, flummigt och ospecifikt.