Psykosocial krasch

Igår var en dag då jag inte ens var utanför dörren. Inte ens fem minuter för sopornas skull. Det är sådana dagar man vaknar, slår på TVn och ligger kvar där hela tiden. De längsta "resorna" man gör är till toaletten eller till kylskopet (för att för 19e gången inse att där inget finns att äta).

Jag funderade lite på hur dessa dagar kommer sig. Jag avskyr dem egentligen som pesten och tycker ganska synd om mig där när jag inte orkar/vill/har lust att pallra sig ur sängen, och ingen vet hur patetisk jag är.

Min tanke just nu är att de ofta kommer efter att man varit iväg en sväng. Som nu, har jag ju varit i Eksjö och Göteborg och varit mer social är normalt under lite över en vecka, och sen kraschlandar jag på sängen hemma och tar mig inte därifrån.

Det brukar också sluta i någon slags "resett". Efteråt tar det några dagar innan man är på peaken av sin socialitet igen.

Nästa gången får nån dra mig.. Tvinga mig!