Dags för en ny bokstav. Denna gång är det C som ska få sig en omgång!
Vad finns det då på C som satt spår i mitt liv? Med risk för att folk kommer tro att jag är en svart och djupt skadad kille väljer jag ordet cancer.
Det var '92 någon gång som min far sökte läkarhjälp första gången för sin ryggvärk. Jag var knappt 10 år, och hade precis börjat spela elbas.
Läkaren fick för sig att pappa bara simulerade för att få bli sjukskriven. De som kände honom vet annorlunda. Han var en sån där macho snubbe som aldrig minsann hade några krämpor, inte ens när han slant och satte kniven rakt genom armen besökte han sjukhus.
När han varit hos samma läkare tre gånger för samma problem, och situationen blivit fysiskt ohållbar, då åkte han istället in till Universitet sjukhuset i Örebro. Någon timme efter att han kom dit röntgades han, och ytterligare någon timme senare låg han i ambulanshelikoptern påväg till Uppsala för akutoperation. De hade upptäckte två ganska stora cancertumörer som satt på ryggraden, i höjd med skulderbladen. Detta var en typ av cancer som fäster vid ben och sakta vittrar sönder dessa. Under denna tid som han inte fått gehör hos läkare, höll tumören på att äta upp ryggraden och göra honom föralltid förlamad.
Nu följer konstant sjukhusvistelse, med viss permission hemma i rulsstol för min stackars far. Även fast man lyckats få bort tumören i ryggen verkar inte allt helt bra. Vidare undersökningar visar att detta inte var modertumören. Börjar man ta bort fel tumörer så sprider det sig ofta i ett rasande tempo, och så blev fallet även här.
När far var som krassligast hade han bland annat en tumör i höger lår, stor som ett mjölkpaket, som hade käkat upp hela lårbenet.
Jag kommer inte ihåg alla detaljer av tiden på sjukhuset, jag var trots allt ganska liten.
Men jag kommer bland annat ihåg den kurator som tog hand om oss barn. Hon såg till att vi fick pyssla på dagcentrat, hon uppmuntrade mig att hålla på med datorn (varifrån mina datorkunskaper härstammar). Hon tog oss också med ut på stan när hon tyckte vi suttit där för länge.
Ett sådant tillfälle var precis innan jul 1993. Vi skulle ut och shoppa julklappar. Vi åt mat på McDonalds och handlade lite av varje. Några dagar senare. 18 december. Dog min far.
Vi barn satt och tittade på film i video hörnan. Men alla filmer hade vi redan sett, och var påväg till en annan avdelning för att hämta något nytt.. Just då kommer mor ut i hallen och letar efter oss. Hon säger att det nog är dags att vi går kommer in.. Jag förstod inte vad hon menade först, men när jag såg pappa ligga där, sjukare och gråare än någonsin, förstod jag vad det var som höll på att hända. Far tynade bort mer och mer, och nu skulle han troligen ta sina sista andetag.
Vi fick ge honom varsin kram. Sen slutade han andas. En läkare kom in efter ett tag och kollade puls och andning, sen nickade han till min mamma. Mamma grät inte. Hon bara höll om oss barn som grät så tårarna sprutade.. Jag har frågat henne flera gånger hur hon kunde var så stark. Varje gång har hon svarat. "Jag hade inte mer att gråta ut.."
Hoppas du har det bra, vart du än är, pappa.
