Deprimerad?

Har du någon gång känt dig sådär riktigt riktigt nere. Att vad du än gör eller säger föregås i ditt inre av en djup suck. Att all tro på dig själv och vad du gör har gått och gömt sig. Att ditt klädval för dagen verkligen är fel, och alla ser snett på dig och funderar på vilket hål du krupit upp genom (även om det råkar vara samma kläder du hade förra veckan när du kände dig på topp). Att du bär en mask som skydd för att inte visa att du är nere, för ser nån det så måste du svara på "jobbiga" frågor. Att allt du tänker är negativa saker. Att ord som du behöver höra kommer allt för sällan. Att inget någon gör eller säger kan få dig att må riktigt bra. Att du bara vill åka hem och lägga dig under täcket och se en film du redan sett hundra gånger, bara för att tiden ska gå. Att du saknar närhet och omhändertagande så otroligt att du inte vet vart du ska ta vägen. Att du vill gråta, för du har en klump i halsen. Att du inte vet vad du ska äta, och orkar därmed inte göra någon mat. Att du inte orkar ta dig för något, som du kanske till och med vet brukar få dig på gott humör. Att du analyserar minsta oskyldiga sak, och får det till något starkt negativt. Att du tvivlar på din egen existens och behov av att finnas.

Det har jag.

Så sent som för 10 minuter sedan kände jag mig verkligen kass. Som en urvriden disktrasa, slängd över diskhon för att torka. Jag kände som vanligt att inget kulle få mig att må bra. Jag tvivlade mer än vanligt på mig själv och på min omgivning. Jag vände ord till svartsjuka och orkade inte annat än gå hem och låtsas som att hela världen var emot mig och att det är mest synd om mig.

Jag har känt så nästan hela veckan, och jag vet inte vart det kommer ifrån. Jag vet inte vad som triggar det eller vad som löser upp det. Jag avskyr mig själv när jag hamnar där, men vet ändå inte hur jag ska ta mig därifrån. Ibland fungerar det att äta, och då mest choklad (kortsiktigt förstås), eller så fungerar det att handla dyra saker. Ibland så hjälper det att få kräkas ut allt på nån som lyssnar och osjälviskt tar emot allt och fortsätter ändå stryka mig över håret där jag ligger i knät. Ibland hjälper det med bekräftelse. Överös mig med kommentarer om hur mycket du tycker om mig, hur söt jag är, hur bra jag får dig att må, hur mycket du längtar efter mig och hur underbart det är att vi träffats, så kanske jag orkar dra mig upp från leran. Ibland hjälper det att gråta.

Just nu har jag gråtit. Jag bröt ihop fullständigt i några minuter och snyftade värre än en snorig treåring. Det krävs bara något litet för att komma dit i dessa situationer. Denna gång var det inte något litet egentligen, men det var verkligen inget negativt. Min vän amatterofchance skrev något som fick mig att känna mig alldeles överväldigad. Jag hoppas min lättnad som för stunden infinner sig i bröstet, håller i sig nu ett tag.

tidsfördriv

När man har tråkigt kan man spela detta.. Ganska skoj faktiskt!

Min alldeles egna dag!

Den är idag, eller har varit får man väl snart säga.

Den började med att jag hade en skön sovmorgon. När jag vaknade stod mor redo med att hälla upp pulver i kaffebryggaren och hade tagit fram en prinsesstårta som hon gömt någonstans under gårdagen. Vi klämde i oss några bitar tårta. På telefonen hade jag fått 4 sms från diverse vänner om tänker på mig tidigt på morgonen, och precis i tårtätandet ringde amatterofchance och snackade lite om allt möjligt. Alltid kul att höra hur det går.

Sen öppnade jag paketet jag fått med posten igår, med avsändaren "sötnöt & frank". I det låg ett födelsedagskort, en fototidning, en ZOO ask och en påse djungelvrål. På kortet stod det att jag skulle bläddra försiktigt, och det var nog tur det, för mitt i tidningen låg två biljetter till Winnerbäck.

Under dagen ringde syster, som bland annat talade om att hon och killen förlovat sig därborta i Miami där de håller hus för tillfället. Sen ringde Innie och pratade lite om hur det går i skolan o sånt. Sen har jag fått sms från massa folk, och ännu fler meddelanden på facebook och MSN.

I det stora hela har det varit en bra dag. Önskar jag fyllde år oftare så jag kunde få sån uppmärksamhet alltid.. :)

Anonyma kommentarer..

Tänkte på en sak bara.. Det är några få som kommenterar min blogg, och jag skulle mer än gärna se att ännu fler gjorde det. Men när ni gör det.. Kan ni inte skriva vem det är ifrån då? Så man vet lixom. Blir ju så nyfniken när ni skriver.. :)


Och förresten.. Jag fyller år idag!

Myshelg i värmland!

Jo, som några av er säkert vet så fyller jag ju år på onsdag. 25 år blir jag minsann! Ganska gammalt va? Till det hör ju förståss att åka hem och hälsa på lite släkt och vänner, så det var det jag spenderade denna långhelgen med. Här kommer en kort resumé av vad som hände.

Torsdag
Kl 16:14 rullade tåget från Malmö station med riktning mot Katrineholm för byte mot Karlstad. Resan skulle ta ca 6 timmar att tillryggalägga. Nästan en hel arbetsdag ombord på tåget alltså. Det hade kunnat bli en oerhört tråkig tillställning, men i Nässjö hoppade mitt livs glädje på och gjorde mig sällskap. Hon hade med sig en påse med muffins från bageriet i närheten av stationen. Två Dumle och två After Eight. Sen i Katrineholm letade hon fram mina nystickade pulsvärmare som hon mixtrat med i veckan. Svarta fina saker som ska hålla händerna (eller snarare handlederna) varma, så att inte resten av kroppen blir frusen. Värsta luddiga och mysig! Resan flöt på smidigt utan några direkt förseningar. Efter 6 timmar var vi så framme i Kristinehamn. L tyckte det var lite läskigt, men när vi klev av möttes vi av min mor. Vi åkte hem och åt lite smörgåsar och drack te.

Fredag
Förmiddagen gick åt till att fixa mors internet och dator, och L blev lite rastlös. Vi tog oss äntligen iväg på stan och knallade runt där och kikade i lite skyltfönster. L hittade en jättesöt kjol, som hon senare bestämde sig för att köpa. Vi tittade in på ett fick och åt varsin bulle. Sen fick vi SMS från Marie som vi skulle träffa, att hon och Hampus var hemma från BVC, så vi fick gärna komma förbi. Sagt och gjort. Vi skaffade lite av en present. Mest för att jag inte träffat henne på 100 år, sen att de fått både barn och flyttat två gånger sedan sist. En stor kruka med en Annanas, lite passionsfrukt och andra frukter blev kapet. Hoppas de gillar frukt. Sen letade vi reda på deras hus. Ett gult fint hus på en liten kort gata. Marie öppnade och var som bäst i matartagen. Efter en stund kom Anders hem, och jag satt där med en Hampus i knät. När Anders varit hemma en stund dög inte längre mitt knä, och han fick sitta hos sin pappa. Sen var det dags för oss att säga hej då. Vi gick hem och gjorde oss i ordning, för sen skulle vi in till Karlskoga och hälsa på Linda och sen gå vidare ut. Vi åkte dit och drack en del öl, medans Linda var nykter den tråkmånsen. Vi kikade på Idol, i fotoalbum och pratade och hade trevligt. Vi försökte få med oss Alex ut på RedBrick, men han hade tydligen fullt upp med Jasmine. När vi kommit dit dök tillslut bror Magnus upp. Vi kastade lite pil och drack någon öl innan de stängde. Då åkte vi hem till Magnus. Jag övade lite klassisk massage på stackarn och vi spelade och sjöng lite. Sen var det dags att sova!

Lördag
Kl 12:15 skulle vi äta lunch ute på Ölme Prästgård. Det var mormor som bjöd, så henne hämtade vi först på hemmet. Det var ett fint ställe med riktigt gammal stil. Magnus hämtade ett stort paket ur bilen, jag fick en flagga vid bordet av personalen och de hotade med att sjung för mig. Som tur var åt vi långsammast, så nästan alla andra sällskap hade hunnit ge sig av innan det var dags för paketet, även om hotet om sång bara var ett hot. Vi åt en fantastisk måltid med värmländska primörer. Jag fick mig en Råraka med lingon till förrätt, en fläskfilé med klyftpotatis och örtsås till varmrätt och äppelpaj med vaniljsås till kaffet. I det stora gröna paketet döljde sig en ännu större (ja, den går att veckla ut lite) ryggsäck från Haglöfs. Var nära på att köpa en sådan i sommras, så Magnus skulle få tillbaka den jag snott av honom, men nu fick jag en. Så istället för den 45 liters jag lånat av bror fick jag nu en 75 liters jätteväska. I den ska jag väl förhoppningsvis få plats med allt festivalkånkande och sådant. Kanske jag till och med tar mig ut och campar lite när vädret tillåter?! Efter lunchen följde ett par timmars sovande. Vi slocknade på sängen både L och jag. När vi vaknade var det dags att åka och hälsa på Alex. Vi skulle dit och äta lite och inte göra något särskilt. Han bjöd på Pizza och vi drack lite vin och någon slags "billig Baylis". Vi kikade lite på hans Thailandsbilder och hade det mysigt. Sen hämtade mor oss, och vi sov som små barn igen.

Söndag
Söndagen innebar bilresa. Vi skulle ta oss ner till Malmö var det tänkt, via Eksjö. Först var vi till Magnus och lånade hans bil. Sen fyllde vi den med diverse saker som skulle ner till Malmö. Allt från Xbox till gitarr. Vi åkte och åkte och när vi kom fram i Eksjö bestämde vi oss för att sova över där. L lagade en fantastisk middag, med en efterrätt gjord på Pigall. Sen såg vi på en massa LOST avsnitt, och tryckte i oss lite mer godis. Har jag nämnt att jag är en godisråtta? Sen var det dags att sova. Kröp ännu en gång ner bredvid min mjuka, underbara flicka.

Måndag
L gick upp tidigt till jobbet. Mor och jag sov vidare och vaknade inte förän 9. Vi åt lite frukost och packade ut våra saker i bilen igen. Vi började vår färd ner mot Malmö. Över Vetlanda, Alvesta, Hässleholm och Lund rullade vi. Vi susade förbi mängder med fantastiska gul/brun/röda träd och buskar. En och annan spegelblank sjö, där träden speglade sig mot vattnet. Jag ångrar så att jag inte tagit fram kameran (låg längst ned, längst in i bagaget) och jag orkade inte stanna och fixa det. Annars hade jag kunnat bjuda er på fantastiska höstbilder! Efter lite felkörning och småpanik över att bensinen skulle ta slut hamnade vi tillslut rätt. Vi lassade in det vi hade i bilen och började packa upp. Vi åt mat på McD och fortsatte packa upp. Sen åkte vi till Ikea. Vi handlade gardinstång, LACK hylla och spotlights. Mor vägrade låta mig betala, precis som på McD. Sen åkte vi till City Gross för att köpa med lite mat. Vi skulle ha tortillas hade vi bestämt. Även här vägrade mor låta mig betala. Så dagen har varit väldigt billig. Eller vänta nu. Det har ju faktiskt hela helgen varit. Knappt betalt ett öre ju.. Inte bra.

Nu är det natt och snart tisdag. Ännu en skoldag, sen ska vi ner till Trelleborg och hälsa på en gammal kompis till mor. Sen på onsdag kanske jag måste jobba. Men framförallt, så fyller jag år!

Snart lördag är det. Då jag äntligen får träffa mitt livs glädje igen. :)

Ont överallt!

Idag har jag ont. Nästan överallt.

Jobbade första dagen på lager idag. Lite för att dryga ut CSN kassan, men också för att ha något att göra på mina "lediga" dagar. Det var kanska kul jobb, även om det kanske inte är så särskilt stimulerande uppgifter (inte riktigt meningen heller ju). Skönt att komma hem och bara ha ont i kroppen, istället för att behöva tänka en massa på jobbet också..

Men nu har jag iallafall fått bevis på att jag har någon sorts muskler som jag inte visste fanns. Har ont i filéerna ryggen, i vaderna och skenbenen. Osså är jag värsta sliten i armarna.

Imorgon får jag dock stärkande kramar och värsta lång tågresa!

Ingen bra dag alls...

Jag måste säga att denna dagen är sämre än på mycket länge. Jag har sovit otroligt dåligt, vaknade trött och nedstämd. Gick till en föreläsning som var mycket intressant, men som pga dålig ventilation var hemsk att uthärda. Åt en lunch som var torr som fnöske. Betalade räkningar och insåg hur kass CSN är. "Slapp" redovisa ett arbete, som bara gjorde mig irriterad. Varför spendera en hel dag att skriva en presentation, sen minst en dag att hämta informationen om vi inte sa redovisa den då det är tänkt. Vi hade ju kunnat ha mer än en vecka på oss för att lösa uppgiften och därmed gjort ett mycket bättre arbete! Gick från skolan och missade bussen. Kom hem och insåg att jag är ensam hemma idag igen, med en hel kväll utan något inplanerat. Osså ska jag iväg och jobba imorgon.. Inte alls motiverad.

//En Pär, som lägger sig och drar ett täcke över öronen och låtsas som världen inte finns

Stockholm i mitt hjärta

Faan vad jag saknar Stockholm!

Jag gör det inte hela tiden, det går som i vågor. Egentligen är det väl inte heller folket där som jag saknar. De som betyder något har jag ju ändå viss kontakt med över MSN, telefon, facebook och mail. Men Stockholm som sådant! Staden, pulsen, ljudet, doften, latten, kulturen, strosandet, tunnelbanan (vem kunde tro jag skulle sakna den?), nätterna, afterwork på eken eller metro, vattnet, solen, maten, karaoken, naturen trots närheten till staden, lugnet. Allt!

Faan vad jag saknar Stockholm!

L - Leena (en kärlekshistoria)

Denna gång var inte själv ordvalet det svåra med att skriva bokstavsblogg. Denna gång var det snarare formuleringen som var klurig. Dels för att jag vill att du som läser det kanske ska förstå hur det bubblar i mitt bröst, men dels för att inte vara alltför ofinkänslig. Hoppas denna blogg tar er närmare mitt hjärta än de senaste bokstavsbloggarna gjort.

Det var varmt och sommar. Jag hade precis börjat klura på att flytta till Malmö och plugga, när semestern satte igång. Som vanligt planerade jag att slita hårt på min semester, och Arvika var förstås orten där det hela skulle ske. Daniel och jag hade peppat några veckor innan, när han hade besökt mig uppe i storstan och tagit några öl och diskuterat. Sen bar det iväg. Jag möttes upp av Daniel i Kristinehamn som skjutsade mig sista biten upp till Arvika. Vi landade där och delade ut våra felstavade t-shirtar till gruppcheferna, sen bar det av ner till monsterbygg för lite staketklättrande och pålande och fixande.

Väl där nere möter vi upp resten av gänget, bland annat Basse och en tjej som hette Leena. Av något skäl hälsade jag bara på Basse. Leena var säkert och fixade något när det hände, men jag kände direkt att jag hade lite svårt att veta hur jag skulle närma mig den här tjejen. Jag hade ännu inte riktigt sett henne, eller varit i närheten av henne, men jag hade sett henne på håll och hade redan den där känslan i magen. Jag börjar prata lite med Basse och frågar bland annat vart han är ifrån. När han berättar att han är från Borås står Leena bredvid, och av nåt skäl har jag fått för mig att de är tillsammans. De är ju iallafall "nära" och kramas, och då måste de ju vara det. Så jag säger såklart "och det är du också då förstår jag", och nickar menande mot Leena. "eehm, nääj, men jag kommer från Sexdrega, lite utanför. Bor i Nässjö nu" svarar hon, och jag har redan gjort bort mig. :)



När det är dags att pappa för insynskyddet, och Leena klättrar upp på stegen får jag väl egentligen för första gången riktigt se hur hon ser ut. Hon är väldigt vacker, och har en glimt i ögonen som är svår att undgå. Hennes "can do"-spritit farsinerar mig, och inget verkar för jobbigt, eller svårt, för att hon ska ta tag i det. Jag blir förstås än mer försynt när jag inser att jag tycker den här flickan är intressant, och jag får ännu svårare att bryta isen. Men underbar som hon är verkar flickan märka detta. Det kommer sig som så att hon börjar buttas, och då kan man ju inte låta bli att buttas tillbaka. Sen var det kört.

Resten av festivalen gick åt till långa nattvak av "lära kännande" och busiga tilltag under de långa uttröttande dagarna. Många fina stunder ligger och skvalpar runt i huvudet, och vilka stunder som inträffade när under festivalen är alltmer luddigt. Men det är väl egentligen inte heller det viktiga. Sen träffar vi Naken Markus från Malmö. En kille som tydligen tycker det är mest spännande i hela världen att vara naken, även om han inte var det just på festivalen. Markus har åkt upp till Arvika bara för att få se ett enda band, och hänger således runt vår scen ganska länge för att få bra plats. När han talar om för mig att "den där underbara flickan bör du hålla hårt i" inser jag på allvar vart de senast dagarna har fört mig. En varm känsla av "tycka om" sprider sig i magen, och varje blick och ord som vi delat sedan dag ett får ny innebörd och nyans.



Det närmar sig slutet på festivalen, och den sista dagens utlovade efterfest tar sin start. Efter en veckas hååårt slitande, i princip ingen sömn och mat så näringsfattig att det är pinsamt, räcker en öl eller två gott för att göra de flesta riktigt askalas. Jag lyckas snegla på Leena i smyg flera gånger, men ibland möts våra blickar i hemlighet. Värmen som sprider sig vid hennes leende är obeskrivbar, och bara sekunden efter att vår blick lämnat varandra vill jag kika igen, för tänk om hon ler likadant då?! Festen börjar tunna ur, och Leena och jag bestämmer oss för att kika på omgivningen. Vi hittar ett fint fågeltorn, och klättrar upp för att kika på utsikten. Här är ett av mina absolut finaste minnen från festivalen. En fantastisk stämning, delad med en människa så underbar.

Det är dags att ta farväl, och festivalens slut och verkligheten börjar definiera sig så smått. Jag kan inte annat än erkänna att det rullade tårar ner för mina kinder när jag såg henne åka iväg i bilen utan att jag visste när, var eller hur jag skulle få möta henne igen. Det var en hemsk känsla som jag inte vill ha igen, aldrig någonsin.

Men det gick inte mer än kanske 20 minuter innan jag fick ett sms igen. Jag har ingen aning om vad det var som stod i det. Men jag vet att jag log. Jag log brett och kunde inte sluta le.

Vi håller kontakten och har långa telefonsamtal på kvällarna, och en otrolig mängd SMS skickas fram och tillbaka. Sen börjar det klarna. Jag kommer snart få se henne igen! Det är snart Helsingborgsfestival, och det saknas folk!



Helsingborg blir kanske inte allt det jag hoppats på. Men hon är där. Jag får träffa henne, och se hennes leende och hennes gröna ögon igen.

Tiden går, och det blir både Malmö festival och busbesök. Tingsek och sovande på Helsingborgs centraltstation. Det blir Kristoffer Åström och inflyttningfest. Det blir en och annan hamburgare på Frasses, och ungefär lika många sena skoldagar.

Men gott folk. En sak ska ni veta. Jag mår oerhört bra. Jag är kär och förälskad, och jag vet inte vart jag ska ta vägen de dagar jag måste sitta ensam hemma i min lägenhet och bara längta. Men en sak har jag insett. Längtan är otroligt bra. Den betyder något mer. Den har inte funnits så stark tidigare.

Leena.. Du är grymma pickadoller, och jag är helt pulver i dig!

Lunginflamation och annat

Nu kommer den. Den obligatoriska gnällbloggen. :)

Pojken är sjuk. Pojken har dragit omkring på lunginflamation i 4 veckor utan att veta om det. Han får nu starka mediciner mot sjukdomen och det är väääldigt synd om honom. För att överleva måste han äta mängder med godis och chips. Så om han kommer ur detta så får ni inte reta stackarn för all extravikt som lagts runt hans midja under denna period. Pojkstackarn måste också få professionell andningshjälp av en legitimerad sjukgymnast. Det har till och med gått så pass långt att sjukdomen krävde hembesök. Ett alldeles utomordentligt finurligt påhitt av en alldeles utomordentligt finurlig flicka.

Pojken har utöver detta förståss även varit på intervju för ett bemanningsföretag. Vem kan leva på CSN stöd? Det verkade mycket lovande, och han kommer troligen inom kort bära tunga kartonger på ett lager. För att riskera diskbrock och behöva ännu mer tid hos ovan nämnda sjukgymnast. Men det gör inget. Det är som smällar man får ta lixom.

Nu ska jag klura lite på nästa bokstavsblogg, och detta görs troligen under strikt uppsikt av agenterna från NCIS. Kanske blir det lite höstfoton sen också. Vad tror ni?

Mustasch - Lund

När Thomas och Krister började snacka Mustasch, och jag såg en chans att få se dem för fjärde gången i år var det ju inte så mycket att snacka om.. Det var bara att boka en biljett och åka dit!

Tog som vanligt massa bilder, både på förbandet "Heat" från Stockholm, och Mustasch grabbarna själva. Lyckades också föreviga när kravallen rasade. Snyggt att inte montera ordentligt. Förbandet var något slags pudelrockband med influenser från 80-talet. De var grymt duktig, även om inte musiken faller mig i smaken. Sångaren hade en otroligt bra röst, för det är inte direkt lätt att sjunga det han gör.

Håll till godo med bilderna.

Heat - Lund - 4 okt 07

Mustasch - Lund - 4 okt 07

K - Kärlek

Vad är kärlek? Vem är det som definierar den känsla som ska uppstå när man är kär? För mig är kärlek något ganska brett. Man kan känna en stark psykisk relation till måna saker, men de allra flesta gånger man känner "kärlek" handlar det nog om ett fysiskt begär. Då pratar jag alltså om kärlek till saker, så som kärlek till godis. Ibland kan det nog vara samma känslor som sprider sig i magen när man tex får utföra sin alldeles speciella favoritsport, eller åka till sitt favoritland eller vad det nu kan vara.

Men ÄKTA kärlek då? Du vet det där man ser på film. Den lyckliga amerikanska familjen. Finns den? Är den en engångsföretelse eller kan man genom livet vara kär i flera olika människor? Jag tror att man, under rätt omständigheter, har ganska lätt att bli förälskad. Iallafall har nog jag det. Finns det inget annat "i vägen" så har jag nog lätt att fatta tycke för personer på ett sätt. Men det är väldigt sällan det faktiskt känns något i magen på riktigt. Sådär så man har svårt att äta, andas och sova utan den andre i närheten.

För det är nog det jag skulle definiera som kärlek. Den där känslan av glädje, eufori och lugn som infinner sig när man är nära den man är kär i. Som snabbt byts till frustration, magsmärtor, längtan och ångest så fort man kommer ifrån varandra en liten stund.

Dock tror jag att man under sitt liv kan hitta många olika personligheter som passar in i just sitt eget "pussel", och jag tror också att man till viss del styr själv om en person ska passa eller inte. Är man helt avstängd och inte i behov av att känna de där känslorna när just en som säkert egentligen skulle kunna passa in i pusslet passerar, så kommer de heller inte. Iallafall inte omedelbart, och man behöver tid på sig att förstå saker.

Enlig teoretikerna finns tydligen två typer av kärlek
1. Eros - Den som byggs på erotik och sexuell åttraktion
2. Agape - Den som bygger på att djupt uppskatta en annan människa

Min uppfattning är att dessa två helt klart går att blanda. Ett kärleksförhållande av lika delar Eros och Agape borde väl teoretiskt vara så mycket starkare än något annat?

Hur blir man då kär? Kommer det plötsligt som i filmerna eller är det något som växer fram?
Jag tror det beror helt på. Ibland kan man träffa en människa som man bara fungerar så bra med. Man tycker om många lika saker, har mycket att prata om och har samma behov av fysisk närhet. Då klickar det nog. Eller man vet helt enkelt inte varför, man bara är, och så är man förälskad. Pang bom så har man blivit kär på riktigt, och magpirret fortsätter. Annars kan det nog säkert vara så att man inte är helt öppen, och då kräver det lite "växande" för att man ska inse att pusslet passar och känslorna kryper fram.

Visst finns det fysiologiska och "kemiska" förklaringar till vad som händer när man är "kär". Men något måste ju trigga detta? Right?

Spännande ämne.. Och ja.. Jag är kär.. På riktigt! (en sorts ErosAgape kärlek tror jag bestämt att det är också)

Bara så att du vet...

If you walk out on me
I'm walking after you
If you walk out on me
I'm walking after you

If you'd accept surrender
I'll give up some more
Weren't you adored
I cannot be without you
Matter of fact
I'm on your back

J - Jobb

Jag tänkte först skriva om jordgubbar, och försöka beskriva mina sommrar när jag var på besök hos en av pappas kunder "potatisknölen" och låg på knä i hans jordgubbsfält och smaskade solvarma diton, men det skulle bara få mig att längta. Både till sommaren och jordgubbar, men även till min far. Så vi skriver nåt annat. Jobb tex, som var ett av mitt knytts förslag.

Det känns som att jag alltid har jobbat. Allt jag har jobbat med har haft någon slags datoranknytning, ja möjligen förutom reklamutdelningen för Åkes reklamdistribution när jag bodde hemma i Degerfors. Det var en hemsk tid. Minns speciellt en torsdagmorgon varje månad då Karlskoga Kuriren skulle delas ut till ALLA hushåll. Vet du hur många tidningar det är på en runda? Många! De var dessutom tvugna att vara ute före sju på morgonen. Så någon gång vid fyra satte jag mig på cykeln och trampade runt. Sen bar det iväg till skolan.

Under en mässa som skolan höll i fick jag nys om ett annat företag. De såg min och Aalex community som vi byggt upp för att visa vad skolans elever kan, och erbjöd mig jobb. De hade en webbsida formad som en lokaltidning som skulle släppas bara några dagar senare, och de hade ingen programmerare. Då gick jag i tvåan på gymnasiet. Jag löste deras webbsida genom en veckas dygnet runt jobbande, och var med i TV efter lanseringen, utan att ha hunnit duscha eller fixa mig på annat vis. Jag var kvar på bolaget något år, och jobbade från och till. Under sommaren heltid, men sen när det behövdes. Tyckte jag fick pengar som gräs, men gjorde förstås av med det mesta.

Av en händelse som jag helt glömt vilken fick jag jobb på Tietoenator under sista året i skolan. Daniel var väl en stor del i varför jag kom i kontakt med dem. Där utvecklade vi deras intranät. Vi byggde spel och utformade menyer och innehåll. Vi gjorde säkerhetslösningar byggda på ADt och anpassade administrationen till vad det nu var de skulle göra. Den sommaren satt vi inomhus hela tiden, även fast det var säkert 100 grader ute, så frös vi nere i vårt källarutrymme. Jag hade precis flyttat till egen lägenhet, och trivdes bra med att åka ner till jobbet varje morgon.

Sen kände jag ett sug att flytta till Karlstad. Jag började åter igen göra jobb åt det tidigare nämnda webbföretaget. Jag får någon månadslön, men han har inte råd att hålla mig kvar, och tankarna på egen firma växer fram. Jag har vilda idéer och i min lya i Karlstad förverkligar jag drömmen. Jag gör jobb åt det tidigare företaget fortfarande och ska "få betalt när det börjar dra igång". En mening man aldrig ska lita på. Jag utvecklar en webshop och börjar sälja prylar på nätet. Datorprylar.com och DVDprylar.com öppnas och går faktiskt riktigt bra. Jag hämtar paket från den lokala jourbutiken varje dag, och går dit någon timme senare och skickar iväg dem. Men sen händer saker i mitt privatliv. Jag kan inte bo kvar och flyttar till Karlskoga igen. Får ett jobb på Transcom men försöker hålla firman vid sidan av. Det går inget vidare och jag säljer både shop och kvarvarande prylar till ett lokalt dataföretag.

På Transcom sitter jag på telefon och svarar på supportfrågor åt Bredbandsbolagets kunder. I början jobbade vi skift, allt från 7 till 24 på dagarna. Men sen drog de ner till 8-22 eller något sådant. Jag lär mig teknikerna snabbt och jag får vara med och tycka till om de nya sakerna som ska släppas. Redan efter 3 månader föreslår en av gruppcheferna mig som den som ska ta över en av grupperna på avdelningen. Jag vet inte riktigt om jag är så sugen på det, och ett nytt erbjudande kommer upp.

De behöver konsulter som kan jobbet nere på Bredbandsbolagets kontor, och där hamnar jag. Tyvärr så får inte alla som vill följa med, av anledningen att "de är för bra", och jag saknar fortfarande några av dem som jag verkligen tyckte om. Jag sitter där som konsult i 6 månader. Sen bestämmer sig företaget för att lägga ner den avdelningen i Karlskoga och flytta den till Stockholm. Det är många på avdelningen som inte vill flytta med, och jag ser min chans att försöka komma till storstaden. Efter några intervjuver och besök på huvudkontoret så är det fortfarande osäkert men med löftet "om jag vore er skulle jag leta lägenheter, det ser ljust ut". Även här får inte alla plats. 3 av 4 får jobbet och jag är en av dem. Jag lyckas av en vidunderlig slump få en lägenhet och flyttar in. Två dagar senare får jag börja jobba.

På Bredbandsbolaget fastnar jag länge. Jag går från 2nd line support till teamleader. Från teamleader till "Migreringsansvarig". Från Migreringsansvarig till Business Intelligence Developer. Där fastnar jag. Jag kommer inte vidare, och jag har ingen möjlighet att utvecklas. Jag lär mig allt om systemet och skriver databasfrågor med en hand, samtidigt som jag dricker latte med den andra. Jag älskar staden något otroligt, men hatar att gå till jobbet varje morgon. Dessutom börjar mina arbetskamrater se sig om efter annat. Alla gamla rävar som lyfte vardagen försvinner, utom några guldkorn. Som dessutom är påväg bort de också. Det var då jag bestämde mig. I nästan ett år tränar jag och pluggar upp och läser och funderar och klurar på att bli polis. Jag blir röda korsare och volontärpolis på fritiden, allt för att få lite mer erfarenhet som kan se bra ut på en intervju. Men sen blir frustrationen för stor. Inget körkort gör att jag måste vänta minst ett år på att söka skolan, och frågar min gruppledare hos polisen om hon har några tips. "Säkerhetssamordnare" säger hon, och några månader senare flyttar jag ner till Malmö.

Hoppas det leder mig in på något jag tycker om att jobba med. Datorer har sin charm, men den börjar falna.