Deprimerad?

Har du någon gång känt dig sådär riktigt riktigt nere. Att vad du än gör eller säger föregås i ditt inre av en djup suck. Att all tro på dig själv och vad du gör har gått och gömt sig. Att ditt klädval för dagen verkligen är fel, och alla ser snett på dig och funderar på vilket hål du krupit upp genom (även om det råkar vara samma kläder du hade förra veckan när du kände dig på topp). Att du bär en mask som skydd för att inte visa att du är nere, för ser nån det så måste du svara på "jobbiga" frågor. Att allt du tänker är negativa saker. Att ord som du behöver höra kommer allt för sällan. Att inget någon gör eller säger kan få dig att må riktigt bra. Att du bara vill åka hem och lägga dig under täcket och se en film du redan sett hundra gånger, bara för att tiden ska gå. Att du saknar närhet och omhändertagande så otroligt att du inte vet vart du ska ta vägen. Att du vill gråta, för du har en klump i halsen. Att du inte vet vad du ska äta, och orkar därmed inte göra någon mat. Att du inte orkar ta dig för något, som du kanske till och med vet brukar få dig på gott humör. Att du analyserar minsta oskyldiga sak, och får det till något starkt negativt. Att du tvivlar på din egen existens och behov av att finnas.

Det har jag.

Så sent som för 10 minuter sedan kände jag mig verkligen kass. Som en urvriden disktrasa, slängd över diskhon för att torka. Jag kände som vanligt att inget kulle få mig att må bra. Jag tvivlade mer än vanligt på mig själv och på min omgivning. Jag vände ord till svartsjuka och orkade inte annat än gå hem och låtsas som att hela världen var emot mig och att det är mest synd om mig.

Jag har känt så nästan hela veckan, och jag vet inte vart det kommer ifrån. Jag vet inte vad som triggar det eller vad som löser upp det. Jag avskyr mig själv när jag hamnar där, men vet ändå inte hur jag ska ta mig därifrån. Ibland fungerar det att äta, och då mest choklad (kortsiktigt förstås), eller så fungerar det att handla dyra saker. Ibland så hjälper det att få kräkas ut allt på nån som lyssnar och osjälviskt tar emot allt och fortsätter ändå stryka mig över håret där jag ligger i knät. Ibland hjälper det med bekräftelse. Överös mig med kommentarer om hur mycket du tycker om mig, hur söt jag är, hur bra jag får dig att må, hur mycket du längtar efter mig och hur underbart det är att vi träffats, så kanske jag orkar dra mig upp från leran. Ibland hjälper det att gråta.

Just nu har jag gråtit. Jag bröt ihop fullständigt i några minuter och snyftade värre än en snorig treåring. Det krävs bara något litet för att komma dit i dessa situationer. Denna gång var det inte något litet egentligen, men det var verkligen inget negativt. Min vän amatterofchance skrev något som fick mig att känna mig alldeles överväldigad. Jag hoppas min lättnad som för stunden infinner sig i bröstet, håller i sig nu ett tag.