L - Leena (en kärlekshistoria)

Denna gång var inte själv ordvalet det svåra med att skriva bokstavsblogg. Denna gång var det snarare formuleringen som var klurig. Dels för att jag vill att du som läser det kanske ska förstå hur det bubblar i mitt bröst, men dels för att inte vara alltför ofinkänslig. Hoppas denna blogg tar er närmare mitt hjärta än de senaste bokstavsbloggarna gjort.

Det var varmt och sommar. Jag hade precis börjat klura på att flytta till Malmö och plugga, när semestern satte igång. Som vanligt planerade jag att slita hårt på min semester, och Arvika var förstås orten där det hela skulle ske. Daniel och jag hade peppat några veckor innan, när han hade besökt mig uppe i storstan och tagit några öl och diskuterat. Sen bar det iväg. Jag möttes upp av Daniel i Kristinehamn som skjutsade mig sista biten upp till Arvika. Vi landade där och delade ut våra felstavade t-shirtar till gruppcheferna, sen bar det av ner till monsterbygg för lite staketklättrande och pålande och fixande.

Väl där nere möter vi upp resten av gänget, bland annat Basse och en tjej som hette Leena. Av något skäl hälsade jag bara på Basse. Leena var säkert och fixade något när det hände, men jag kände direkt att jag hade lite svårt att veta hur jag skulle närma mig den här tjejen. Jag hade ännu inte riktigt sett henne, eller varit i närheten av henne, men jag hade sett henne på håll och hade redan den där känslan i magen. Jag börjar prata lite med Basse och frågar bland annat vart han är ifrån. När han berättar att han är från Borås står Leena bredvid, och av nåt skäl har jag fått för mig att de är tillsammans. De är ju iallafall "nära" och kramas, och då måste de ju vara det. Så jag säger såklart "och det är du också då förstår jag", och nickar menande mot Leena. "eehm, nääj, men jag kommer från Sexdrega, lite utanför. Bor i Nässjö nu" svarar hon, och jag har redan gjort bort mig. :)



När det är dags att pappa för insynskyddet, och Leena klättrar upp på stegen får jag väl egentligen för första gången riktigt se hur hon ser ut. Hon är väldigt vacker, och har en glimt i ögonen som är svår att undgå. Hennes "can do"-spritit farsinerar mig, och inget verkar för jobbigt, eller svårt, för att hon ska ta tag i det. Jag blir förstås än mer försynt när jag inser att jag tycker den här flickan är intressant, och jag får ännu svårare att bryta isen. Men underbar som hon är verkar flickan märka detta. Det kommer sig som så att hon börjar buttas, och då kan man ju inte låta bli att buttas tillbaka. Sen var det kört.

Resten av festivalen gick åt till långa nattvak av "lära kännande" och busiga tilltag under de långa uttröttande dagarna. Många fina stunder ligger och skvalpar runt i huvudet, och vilka stunder som inträffade när under festivalen är alltmer luddigt. Men det är väl egentligen inte heller det viktiga. Sen träffar vi Naken Markus från Malmö. En kille som tydligen tycker det är mest spännande i hela världen att vara naken, även om han inte var det just på festivalen. Markus har åkt upp till Arvika bara för att få se ett enda band, och hänger således runt vår scen ganska länge för att få bra plats. När han talar om för mig att "den där underbara flickan bör du hålla hårt i" inser jag på allvar vart de senast dagarna har fört mig. En varm känsla av "tycka om" sprider sig i magen, och varje blick och ord som vi delat sedan dag ett får ny innebörd och nyans.



Det närmar sig slutet på festivalen, och den sista dagens utlovade efterfest tar sin start. Efter en veckas hååårt slitande, i princip ingen sömn och mat så näringsfattig att det är pinsamt, räcker en öl eller två gott för att göra de flesta riktigt askalas. Jag lyckas snegla på Leena i smyg flera gånger, men ibland möts våra blickar i hemlighet. Värmen som sprider sig vid hennes leende är obeskrivbar, och bara sekunden efter att vår blick lämnat varandra vill jag kika igen, för tänk om hon ler likadant då?! Festen börjar tunna ur, och Leena och jag bestämmer oss för att kika på omgivningen. Vi hittar ett fint fågeltorn, och klättrar upp för att kika på utsikten. Här är ett av mina absolut finaste minnen från festivalen. En fantastisk stämning, delad med en människa så underbar.

Det är dags att ta farväl, och festivalens slut och verkligheten börjar definiera sig så smått. Jag kan inte annat än erkänna att det rullade tårar ner för mina kinder när jag såg henne åka iväg i bilen utan att jag visste när, var eller hur jag skulle få möta henne igen. Det var en hemsk känsla som jag inte vill ha igen, aldrig någonsin.

Men det gick inte mer än kanske 20 minuter innan jag fick ett sms igen. Jag har ingen aning om vad det var som stod i det. Men jag vet att jag log. Jag log brett och kunde inte sluta le.

Vi håller kontakten och har långa telefonsamtal på kvällarna, och en otrolig mängd SMS skickas fram och tillbaka. Sen börjar det klarna. Jag kommer snart få se henne igen! Det är snart Helsingborgsfestival, och det saknas folk!



Helsingborg blir kanske inte allt det jag hoppats på. Men hon är där. Jag får träffa henne, och se hennes leende och hennes gröna ögon igen.

Tiden går, och det blir både Malmö festival och busbesök. Tingsek och sovande på Helsingborgs centraltstation. Det blir Kristoffer Åström och inflyttningfest. Det blir en och annan hamburgare på Frasses, och ungefär lika många sena skoldagar.

Men gott folk. En sak ska ni veta. Jag mår oerhört bra. Jag är kär och förälskad, och jag vet inte vart jag ska ta vägen de dagar jag måste sitta ensam hemma i min lägenhet och bara längta. Men en sak har jag insett. Längtan är otroligt bra. Den betyder något mer. Den har inte funnits så stark tidigare.

Leena.. Du är grymma pickadoller, och jag är helt pulver i dig!