Det finns verkligen få saker som kan imponera så mycket på mig som personers inre styrka och utstrålning.
Det kan vara personer som utåt sett inte verkar så starka, men när man börjar grotta sig ner i personens inre och fått ta del av vad den personen egentligen lever med, då vet man något annat. Då ser man vad det krävs att vara den personen, på ett helt annat sätt än det rent objektiva, det vi möter varje morgon när man hälsar på jobbet, eller när man lunchar på någon servering.
Men för en del personer kan detta kanske kännas betyngade. En person som inte själv mår helt bra, men får denna typen av hjälteroll av andra, känner kanske att de har något de måste leva upp till. En minimigräns som bara växer för varje person som påpekar hur fantastisk och underbar man är.
Kanske kan detta vara destruktivt?!
Jag är verkligen bestämd i denna fråga. Oavsett hur hög den pediestal som man ofrivilligt kastats upp på än är, så får man inte glömma att det är just ens eget bästa som är allra högsta prio.. ALLTID!
Det handlar inte om själviskhet eller ogivmildhet. Det handlar om överlevnad!
Låt det ta den tid det behöver. Var nere, var på dåligt humör, var ledsen och väx med det. Bli den starka person du är!
Det är DU som är viktigast!
Hmm.. Vad jag svamlar.. Hoppas nån förstår vad jag är ute efter.. :)
bullets in the head
7 år sedan
Jag tror jag förstår vad du menar...
SvaraRaderaDet som oftast händer, tror jag, är att man inte vill dra ner andra människor i sin nedstämdhet och därav ger sig in i den här "hjälterollen" och låtsas som att allting är som de ska, för att klara av det dagliga arbetet och eftersom man endast kan vara "nere" med få utvalda personer som man känner en viss sorts närhet till och de som kan hantera/klara av att höra om ens upplevelser.
Men jag håller helt klart med om att man inte bör lägga ribban för högt och inte vara någon man inte är...så långt det går.Man ska ge sig själv tid, följa sitt hjärta och låta saker och ting falla på plats..