P - Pappa

Pär, pappa, pinball, påsk, panikattack, punkt, player, pasta, party, pickedöden, propaganda, pain, pistol, pass, papaya. Det var de exempel jag fick på vad P kunde handla om.

Egentligen bävar jag lite för denna blogg. Vad ska jag egentligen skriva? Vart ska jag börja någonstans? Jag antar att den inte kommer ge rättvisa. Men det är en som måste skrivas.

Som många av er vet gick min far bort i cancer. Jag har skrivit om det tidigare i bloggen, och en del av er har jag faktiskt pratat med er om det.

Bilden av min pappa är påväg bort. Jag har egentligen inga klara minnesbilder av hur han såg ut, eller hur han förde sig. Bara små korta sekvenser, och de flesta från när han redan var sjuk. Jag tänkte dock ta med er på en resa bland mina minnen, både för att försöka berätta för er vem min far var, men också för att friska upp mitt eget minne.

Min far var full av små egenheter. Hans sätt att alltid styra med tungan. Som när han klippte gräs till exempel. Då var tungan halvvägs ute och för varje twist han gjorde med det dånande vidundret lät han tungan föra åt vilket håll det än bar.
Han hade också ett sätt att alltid posera som i givakt, när han för en gångs skull var med på kort. I vår familj var det oftast han som skötte de sakerna, och därmed har vi väldigt lite kort på honom.

Pappa växte upp i en familj med väldig massa syskon. De hade det ofta knapert, men som jag upplevde det var det fullt av kärlek. Som i de flesta familjer från den tiden hade han en något strängare far, och en alldeles för snäll mor. Hans riktiga pappa försvann dock, och min farfar levde som pappas far.

När jag tänker på hur detta har format pappa så är det ganska tydligt att se hur han blev den han var. Han jobbade hårt för att familjen skulle ha det bra. Jag kommer till och med ihåg när han kräktes blod efter sitt första magsår. Pappa var sällan hård i onödan. Han var lite som en sagofigur, snäll mot de snälla och ond mot dom hårda. Men om man inte höll sig till sanningen, då kunde man räkna med en rejäl avhyvling.

Mina minnesbilder är som sagt vaga, men jag ser honom framför mig när han ligger på golvet i sitt blåställ och sträcker på ryggen efter lunchen. Jag ser honom banka sönder fingrarna när han byter bromsok på en av våra Saabar, bara för att han är så envis. Jag ser honom sitta i väntrummet bakom glasrutan på min judoträning, även då i blåställ. Hade han inte blåställ på sig var det en militärgrön skjorta, eller något flanellaktigt dito.

Han jobbade som vaktmästare största delen av sitt liv. Han hade hand om allt som kan tänkas på två stora hyreskomplex i Degerfors där vi bodde. Innan dess jobbade han med att serva vitvaror på en elfirma i stan. Han gjorde ofta hembesök hos kunderna, och därmed fick han så många kontakter att han ett tag gjorde samma sak i egen regi innan han blev vaktmästare.

Jag undrar egentligen vad en psykolog skulle säga om den här bloggen. Men det jag egentligen vill få fram är att jag är stolt över den far jag hade. Jag hade gärna haft honom med genom mitt liv, så han hade kunnat hjälpa mig i motgångar. Jag undrar ofta hur jag hade varit om han fanns kvar hos oss idag.

Bättre eller sämre?