Festivalmör

Det är söndag och kroppen är mör. Ryggen värker och huvudet dunkar. Trängingsvärk i muskler man inte visste fanns. Stel i nacken och ont i fötterna. Värk i skenben och sus i öronen.

Det har varit några dagars festival. Någon dags vila, innan det är dags för nästa ryck.
Det är så man funderar på varför man gör detta, men sen tänker man på hur kul det är att se viktig ut. Hur kul det är att träffa folk under omständigheter som gör att man blir ganska tajt, även om man nog inte hade blivit det annars. Hur kul det är att lösa problem man inte skulle ställas inför annars. Hur kul det är att visa sin trevliga och snälla sida, oavsett om det är för att man vill mota bort ett gäng fulla tonårspojkar eller ta hand om en liten kille som heter Simon och är fem år och vill ha en autograf av Måns.

Jag längtar till nästa möjlighet, så till den milda grad att värken är som bortblåst.. Iallafall tills jag måste röra på mig.



En skuggbild i slottsparken

Imorgon börjar skolan. Jag vet inte helt vad jag känner inför det.
Lite nervositet blandat med skräck och en hel del glädje.
Hoppas det blir så kul som det verkar, och att det är många snälla pojkar och flickor som ska gå där. Bävar lite inför eventuell nollning. Tycker sånt är fruktansvärt, jag vet inte.. Pinsamt kanske. Inte riktigt jag att strutta omkring och göra klädsträck å allt vad det nu kan vara inför främmande människor. Möjligen låter jag tråkig, men jag är bara busig ibland.


Jag har tagit ett tungt beslut. Mitt i allt stökande och stojjande rör sig hjärnan (eller det som borde vara en hjärna) på högvarv innanför pannbenet. Jag vet inte om jag ska utveckla vad det innebär, men de som det berör vet, och det räcker. Det är för mycket nu helt enkelt.