Kommer du ihåg de där gångerna då allt bara är sådär underbart? Jag måste säga att jag är dålig på att komma ihåg dem. De trycks som undan av allt det där andra. Vardagen eller downsen.
Jag har på senare tid försökt att tänka mer på de där underbara stunderna.
Till exempel när man står uppe på en höjd och ser ut över en stad med bara lamporna i fönstren som stjärnor utspridda på den svarta mattan. Trafiksuset avlägset och inga bekymmer i världen lyckas tränga sig in i din hjärna. Eller den där alldeles perfekta sommardagen med picnickorg och hela dagen i parken med en god bok och vackert sällskap. Eller kylan i det där första sommarregnet som faller efter flera dagars stekhetta och lika många dagars torka. Eller den där stunden i någons ögon, när man känner att allt den tänker på just då är du och ingen annan. Eller den där snutten musik som du bara måste spela om och om och om igen, för att den är så förunderligt bra. Eller de där molnen som susar förbi dina ögon, med huvudet bredvid någon annans på dennes axel. Eller lyckan i att sätta en svår tenta, eller att träffa någon man saknat länge. Eller lyckan i en alldeles ovänta överraskning, om än så liten. Eller bara närvaron.
Allt detta har jag försökt tänka på med varierande resultat. Ibland har det nog hjälpt mig att hålla tankar som inte ska vara där borta. Ibland har det inte fungerat alls. Men för stunden, när leendet snabbt sprider sig över läpparna, så lindrar det vad det än må vara som gör att man inte har ett sånt där underbart stycke tid just då.
Försöka hålla huvudet högt, och andas glädje. För inte är jag ju ett offer för något (möjligen mig själv då..)!
när du tänker och skriver så här är du alldeles extra underbar!
SvaraRadera