Att vara en pusselbit

Jag har under de senaste dagarna läst en del om relationer, personer, svartsjuka och andra intressanta ämnen. Jag har letat information i forum, på sjukvårdssiter och bloggar. Jag har också fått erfarenheter som jag inte haft tidigare. Allt detta har lett till en hel del tankar, och några vill jag föreviga här. Det är mest bara svammel och oorganiserade kaostankar som flödar ut genom fingrarna, så ha översyn, men kommentera gärna.

Att alla människor är olika, det är väl knappast något nytt för någon. Men alla dimensioner av hur detta kan te sig är svårare att överblicka. När det handlar om relationer i allmänhet verkar det finnas två typer av personer. En där det viktigaste av allt är personen som är en del av relationen, en där det viktigaste är omständigheterna.

Den första personen kan se livet som fullständigt först när det finns en annan person med i bilden, och det ska inte vara vem som helst, utan en alldeles speciell människa som ska ha många egenskaper som passar in på personens önskepartner. När den människan väl infinner sig så är bilden komplett, och det kan göras stora förändringar i allt runtomkring för att bilden ska fortsätta vara komplett, utan att det faktiskt är en uppoffring. För den här personen är alltså det allra allra viktigaste i livet VEM.

Den andra personen ser livet som fullständigt när denne trivs med jobb, bostad och vardag. Det ska vara kul att gå till jobbet, och man ska trivas där man bor. Först senare är det intressant att hitta den där andra. Hos den här personen är det snarare så att inga eller få förändringar kan göras så fort den hittat rätt jobb och ställe att bo, utan här måste partnern passa in i bilden. För denne person är det alltså viktigast med VART och VAD.

Om man funderar lite över detta så verkar ju dessa vara den perfekta kombinationen för varandra. Den ena måste ha en partner som passar in med sina önskepersonlighetskrav, den andre måste ha en partner som passar in i vardagspusslet. Den första personen är beredd att göra ganska stora förändringar för att passa in i den andres pussel, utan att den känner att det är en uppoffring. Alltså; den andra personen vill flytta för att vardagspusslet ska stämma. Den första personen flyttar gärna med, för pusslet stämmer redan för denne.

Men ack så enkelt ska det väl inte vara?
Det finns enligt en del av forumen motsättningar (som är svåra att se och nästan oförståeliga för den som är av motsatt persontyp).

1. Person två kan känna sig kvävd av att person ett vill göra som person två vill.
   Detta är ju en helt skruvad effekt. Det är precis det motsatta som är person etts syfte. Syftet är ju att person två ska ha möjlighet att göra precis det som krävs för att må bra, utan att det är ett problem.
   
   
2. Person ett kan ha svårt att få fram att många ändringar i livsplanen är av liten betydelse.
   Detta är förödande. Går det inte att förklara att det är näst intill fritt fram att förändra situationer, utan att det behöver innefatta förändrad relation är det ju omöjligt att lösa problemet i punkt ett.

Det som först och främst kan lösa det här problemet är kommunikation och öppenhet. Kommunikation för att båda ska få veta vad det är som inte stämmer i bilden, och för att man ska få upp en diskussion kring möjligheterna att ändra den. Öppenhet för att man ska inse att personerna är olika, och att det är ok. Sen krävs det en del acceptans och välvilja, men det kommer nog när man löst de andra bitarna.

Bara för att man vill ändra bana i livet behöver det inte betyda att man måste ändra allt, det kan vara betydligt enklare än så!

Vem är då jag?
Jag har kommit underfund med vem jag är av dessa två. Genast ramlade ett gäng tioöringar ner och förstod plötsligt varför jag gör vissa saker, och varför det också är ok.

Gissa vem som är jag!