För några timmar sedan fick jag reda på att min farfar gick bort under natten som var i anerysm, även kallat pulsåderbråck.
Jag har fortfarande inte kommit fram till något sätt att förhålla mig till det.
Detta är inte min biologiska farfar, men han är den farfar som jag känner det. Vi har alltid kallat honom för farfar, och han är far till alla mina farbröder utom en.
Det enda som dyker upp hos mig är oro för min farmor, och hur hon ska klara sig. Annars känner jag mig helt oberörd och för mig främmande kall. Jag som är van känslomänniska "borde" reagera annorlunda.
Måste jag det? Är det även den yttre världens syn på hur jag borde förhålla mig?
Till saken hör att farfar visserligen alltid varit farfar, men han har i princip inte varit närvarande. När vi var små och min far fortfarande levde, hängde alltid deras distans över vårt förhållande. Var vi på besök hos dem, så låg farfar på sängen eller tog en långpromenad.
Det var inte förän på senare år, efter min far gått bort, som den riktiga personen trädde fram. Den personen som faktiskt ställde frågor om oss syskon, och berättade historier om sig själv. Den personen har jag dock bara träffat vid ett sådant antal gånger att de kan räknas på ena, eller åtminstone en och en halv hands fingrar.
Nu väntar antagligen en begravning. Den första sedan min far gick bort för 14 år sedan. Med lite hjälp kanske jag klarar det...
bullets in the head
7 år sedan
snart e jag där och rår om dig.
SvaraRaderaMmm, med lite hjälp klarar du det. Det kan säkert bli en tuff begravning, den kommer garantera skapa mycket sorg och känslosvall, och kanske inte bara efter din farfar. Det väcker mycket när man kommer tillbaka, det gör jäkligt ont och ibland känns det som att tiden backar, ett, fem eller fjorton år. Men du klarar det. Självklart. Och han sitter ju faktiskt intill dej. Allra närmast dej. Alltid. Eller hur?
SvaraRadera