Det har varit begravning

I fredags var det begravning. Det var en underlig känsla som låg i luften.

I foajen när vi stod och hälsade på alla kände jag att det inte skulle bli några problem. Det skulle bara vara en jobbig stämning som skulle gå över efter någon timme. Jag träffade släktingar jag inte sett på flera år, och det var både kul och tråkigt att man missat så mycket i allas liv.

Farmor kände inte igen mig när jag kom dit, men efter att jag sagt att det var jag så sken hon upp och förstod vem det var. Hon såg besvärad och förvirrad ut, men ändå var hon förvånansvärt lugn.

När jag väl satt mig ner inne i den stora salen, tagit mig en ros och sneglade på de andra i församlingen brast det för mig. Tårarna rann ner för kinderna och jag hulkade så tyst jag bara kunde. Som tur är att jag stulit ett gäng näsdukar från toaletten på tåget tidigare på dagen. Det bara rann och rann och jag kom på mig själv med att fundera över varför jag egentligen gråter. Jag kunde inte hejda det och mina försöka att sluta gjorde bara saken värre.

Jag kände inte direkt en djup betungande sorg till det vi var där för då, utan det var mer själva omständigheterna. Att sitta på en begravning igen för första gången på så många år. Att se alla ledsna själar. Att höra farmor gråta fram "varför, varför!" när hon stod vid kistan. Att inse av den berättelse talmannen framförde, att min farfar var en enastående man som jag inte haft möjlighet att lära känna. Tänk att fly från kriget i norge. Återvända och med vänners hjälp lyckas vända kriget till vinst. Att vara backhoppare och friluftsmänniska. Att vara en far till 5 barn.

Väl ute ur kyrkan stärktes jag av den friska luften, och tårarna torkade. Påväg hem i bilen säger min bror till mig "det där var riktigt jobbigt".. Utan att ha fällt en tår hade han samma tanke som jag, och nog brast det för mig igen.

Där insåg jag hur olika man kan ge uttryck för en och samma känsla.