Som ett fullt vattenglas

Så har det varit. Ett vattenglas med ytspännig, och så lite som behövts för att det ska blöta ner helta bordet. Men det där sista har inte infunnit sig. Har flera gånger under veckan funderat på varför. Kanske gick det inte att inse hur det låg till, eller så förtrycktes smärtan. 

Inte förän igår, när jag låg i min egen Leenas famn och läste Daniel Wingmalms blogg ran det över och skapade en stor blöt pöl på Leenas nya skjorta. Det gjode inget sa hon. 

Efter att jag torkat tårarna och satt mig upp strök hon över håret och sa "jag tror du behövde det där". Då kom de igen. Tårarna.

Kanske är jag bara dålig på att gråta i min ensamhet. För ont. Det har det gjort sen beskedet.

Saknar Lena, även om det var flera månader sedan vi senast sågs. Saknar vetskapen om att det fanns en så underbar människa i världen. En sån där som bara bryr sig om allas bästa och bara levererar kramar när man behöver dem som bäst. En Lena som förgyllt festival livet i flera år. En Lena som nu är borta. 

Fotot ovan är det enda där jag hittade oss båda på samma bild. Hon syns ju rätt dåligt. Men det visar lite hur hon var. Tror jag just fått en kram för att jag var lite sliten.