V - Vision

Kan inte säga att denna blogg är särskilt genomtänkt, så det jag skriver nu är inte förfabricerat utan kommer direkt ur det innersta av hjärnan.

Jag frågade Ell vad V skulle vara, då det var dags för en ny bokstavsblogg. Första ordet som dök upp var Vision. Visst tänker jag. Vision är ett bra, och lagom flummigt ord att spåna lite kring.

De visioner jag har kommit i kontakt med har rört sig om multikoncernens visioner om envåldshärskare på marknaden. Eller åtminstone 1st runner up. Visioner som för den enskilde medarbetaren ofta är så svåra att baka in i vardagen att de helt ignoreras.

Vad är en vision?
För att citera söta Ell. "Som mål, fast högre"
Det ligger något i det. Det är inte riktigt ett mål som går att mäta på, det är inte heller riktigt formulerat på ett förståeligt och konkret sätt. Det är mer en förhoppning eller en lottovinst. Det där man aldrig kommer få men ändå strävar efter. Det är utefter visionerna som man sätter sig ner och utarbetar strategier för att nå de där ouppnåeliga önskedrömmarna.

Visst kan man nå till sin vision, men jag tycker nog att själva tanken med dem är att de inte går att nå. De är nåt slags nirvana, en utopi. Når man dem kan man ju förståss hitta på andra visioner.

Visioner ser jag nog också som något långsiktigt. "om tio år så". osv.

Visioner i mindre skala?
Kan du och jag ha visioner? Måste de sträcka sig över år, eller kan det också vara dagsvisioner?
Jo, nog kan gemene man också ha visioner. Både livsvisioner och kortare, mer precisa visioner. Som när jag gick på kent konserten häromveckan hade jag nog en vision om eufori och inre glädje. Verkligheten blev dock en helt annan, och visst är väl visionen något som snabbt kan få en negativ spin off? Vision och förhoppning var som sagt lite detsamma. Om man nu har en vision, föreställning eller förhoppning om något, och utgången skiljer sig mängder med resultatet. Då får man nog ut en väldigt negativ effekt av det tror jag.

Mina visioner?
Mina visioner är väl det som folk brukar kalla för 5 års plan. Jag har nog egentligen inte någon sådan. Förhoppningen just nu är att jobba med säkerhet på event. Det är egentligen inte heller något krav för att min "vision" om ett bra och lyckligt liv ska komma tillrätta. Men säkerhet som bransch är väl ändå att föredra efter 2 års studier. Jag har just ingen idé om vart detta ska ta sin plats, men det är också i det närmaste oviktigt för mig. Däremot tror jag att för att jag ska må bra och bli lycklig behöver jag nog prova på att resa mer. Gärna i jobbet, men åtminstone en semester om året utomlands. Inget "sticka iväg månader för att hitta buddha" eller så, utan mer se världen på ett annat sätt. Sätt mig på ett plan till spanien en vecka och jag blir nöjd.

Visioner är svårt, flummigt och ospecifikt.

T - Trasig

(smygbloggar lite nu när min tok har lagt sig, så att hon kanske blir glad när hon har något att läsa imorgon)

Bokstavsbloggs dags!

Ni som är inbitna stockholmare har mer än en gång sett den orange klisterlappen med texten "FELANMÄLD!" som sitter lite här och var i SLs system. Jag såg en gång en liten söt punkartjej med skinnjacka och en sådan orange lapp på ryggen. Det såg så himla bra ut. Så klyshigt men ändå så rätt. Att hon var trasig kunde man nästan se, för jag tror inte hon bara klädde sig så för att hon gillade musiken.

Som många av er också känner till har jag en förkärlek till att ta hand om folk. Vet jag någon som inte är på topp försöker jag göra mitt bästa för att ändra på det. Detta är en egenskap som jag är stolt över, och önskar att folk både ser och vill utnyttja det. Sen kanske jag inte kan göra så mycket mer än att bara lyssna, men det räcker nog så gott i de flesta fall.

På senare tid har jag dock insett att jag själv har en trasig själ. Jag har insett att jag inte alltid är på topp, och jag ibland har svårt att ta mig ur dalarna. Jag undrar ofta om min reaktion på saker verkligen är "rätt" och har flera gånger funderat på att gå till någon för att få prata. Någon helt objektiv, som bara försöker se till mitt bästa, och lära mig saker om mig själv.

Jag vet egentligen inte vad som fört mig hit, även om jag kanske varit med om en del under årens lopp. Men jag ser mig verkligen inte som någon som haft det svårare än någon annan, och det är inte heller så jag känner mig.

Jag vet att när jag reagerar på vissa sätt på vissa saker så kan jag såra, förstöra, trycka ner eller bara vara "fånig". Men jag kan oftast inte rå för det. Det är bara i stunder som denna, då jag faktiskt känner mig ganska hel, som jag inser hur jag kan te mig när jag inte är så hel. Det händer att jag får ångestattacker som triggar olika försvarsmekanismer och gör att jag säger och gör saker som jag senare kan inse bara lade krokben för mig och kanske resulterar i att jag inte når fram till målet.

Det låter ju nu som att jag kan vara en hemsk människa, men jag är aldrig elak eller dum på det sättet. Den jag förstör för isåfall är väl mig själv.

Hmm.. Jag kan nog dividera fram och tillbaka i denna monolog i flera timmar till. Men nu vet ni lite mer om vad som försigår på insidan av en Pär, även om detta inte är någon regel förstås.

S - Svacka

Jag tror att alla har dem. Svackorna. Där är jag inget unikum. Jag tror också att alla har olika varianter av dem. Ibland blir man sämre på att spela på hästar, man blir kanske dålig på att bedöma tidsåtgång i ett projekt, man har kanske svårt att skingra tankarna på jobbet, eller så är man bara omotiverad.

Jag tror inte heller jag är själv om att ha ett sviktande självförtroende. Inte heller själv om att inte riktigt kunna hjälpa mig ur det, utan att ta hjälp av omgivningen.

Just nu är en sån svacka
Det har dalat nedåt från början av förra veckan. Jag känner själv hur det signat, och även om omständigheterna runtomkring har varit förhållandevis bra så fortsätter det neråt. Jag kan se mig själv som ur ett fågelperspektiv och inse att saker jag säger eller gör kan te sig aningen desperat. Eller bara fånigt, för jag borde veta bättre. För jag är ju bra! Men jag kan ändå inte göra något åt det. Iallafall känns det så.

Men det finns medicin. Det handlar om bekräftelse, påminnelse och omtanke. Det handlar om att ge bara lite extra, och fortsätta ge lite extra tills det vänt och kommit upp på toppen igen. Berätta för mig att jag är bra, att jag minsann är helt ok. Att jag kanske är behövd, eller att jag är duktig på något. Fråga mig om min dag, och lyssna som om du vore intresserad. Ta kanske upp någon av alla de där idéerna som sprudlar ur mig när jag är på "andra sidan" och hjälp mig se det positiva och bra i det. Tala om för mig en extra gång att du tycker om mig. Det borde inte göra ont, även om det kanske känns överdrivet. För min skull!

Hjälp mig vända tillbaka, och förlåt mig om jag är påfrestande.

R - Regn

Oftast när det regnar ute är jag i läget "glaset är halvtomt".. Det finns bara några få tillfällen då regn faktiskt genererar det motsatta..

1. Regn på tält
Att ligga i ett tält, mitt i natten, höra alla små ljud runtomkring, nära någon, smått frysandes, och plötsligt höra regnets bekanta droppande mot tältduken är smått underbart.

2. Regn när det är varmt
När det är sådär tokigt varmt som det ibland kan vara på sommaren, och det endaste molnet på hela himlen är litet och kolsvart, då är det rätt skönt när det där molnet släpper några iskall små droppar precis över dig, och drar sedan vidare.

3. Regn när man ser på film
Ska man se på film, och det kanske är sommar eller så, så får det gärna regna. Då får man massa mindre dåligt samvete.

4.....

Nää.. Det finns nog bara tre.. Resten är typiskt dåliga regn!

Q - Qoutes

Med tanke på blogginlägget bara några rader nedanför blir ju denna blogg smått fånig, men för att fylla ut bokstaven Q får vi använda oss av det engelska ordet "quotes".

Jag har någon slags förkärlek till att sno andras texter. Det brukar gå till så att jag har någon slags känsla i magen, eller något jag vill få sagt som jag inte vill säga, eller något jag har sagt, men verkligen vill understryka allvaret i. Sen råkar jag lyssna på en låt, eller snarare en textrad i en låt, som bara dyker upp vid ett väl valt tillfälle. Raden låter som att den helt magiskt passar in på min tanke just då, och efter lite googlande inser jag kanske att resten av låten egentligen handlar om något helt annat, men snor man de där små raderna ur sitt sammanhang kan de lätt tolkas och formas som det jag har i hjärnan. Sen får de här raderna publiceras på väl valt ställe.. En del skickas via mail till personen det berör. Andra hamnar här direkt. Sen är det bara att hoppas att den jag har i åtanke ser det, tolkar det på samma sätt, och förhoppningsvis tar åt sig. :)

Det känns ibland riktigt löjligt att skicka ett citat till någon som kanske svarar med "oj vad fint, har du skrivit det själv?". Då är det bara att krypa till korset och säga "nej, någon annan han före!" Men tanken är god, det finns en tanke bakom och inte bara något lösryckt. Tänk om man bara kund förmå sig att formulera allt det där själv istället. Att kunna stå för det och säga "ja, jag skrev det just nu, och orden är till dig!".

Självklart måste jag ju lägga till ett citat till denna blogg.
Känslan i magen är saknad. Jag känner mig riktigt needy efter uppmärksamhet, fina ord, lugnande betryggande leenden, närhet och någon slags betryggande vaggning.

Texten som dyker upp när jag slår på min Mp3 spelare och fladdrar lite mellan låtarna är:

You are the strength, that keeps me walking.
You are the hope, that keeps me trusting.
You are the light to my soul.
You are my purpose... you're everything.

Cause you're all I want, You're all I need
You're everything, everything
You're all I want your all I need
- Lifehouse / Everything

Texten denna gång är riktigt smörsliskig. Kan säkert anses skrämmande och "för mycket". Men faktum är, att ibland tänker jag så. Det känns så. Jag tycker så förbaskat mycket om den människa jag har i åtanke att jag själv blir lite rädd.

Det är så det går till, när jag snor någons text...

P - Pappa

Pär, pappa, pinball, påsk, panikattack, punkt, player, pasta, party, pickedöden, propaganda, pain, pistol, pass, papaya. Det var de exempel jag fick på vad P kunde handla om.

Egentligen bävar jag lite för denna blogg. Vad ska jag egentligen skriva? Vart ska jag börja någonstans? Jag antar att den inte kommer ge rättvisa. Men det är en som måste skrivas.

Som många av er vet gick min far bort i cancer. Jag har skrivit om det tidigare i bloggen, och en del av er har jag faktiskt pratat med er om det.

Bilden av min pappa är påväg bort. Jag har egentligen inga klara minnesbilder av hur han såg ut, eller hur han förde sig. Bara små korta sekvenser, och de flesta från när han redan var sjuk. Jag tänkte dock ta med er på en resa bland mina minnen, både för att försöka berätta för er vem min far var, men också för att friska upp mitt eget minne.

Min far var full av små egenheter. Hans sätt att alltid styra med tungan. Som när han klippte gräs till exempel. Då var tungan halvvägs ute och för varje twist han gjorde med det dånande vidundret lät han tungan föra åt vilket håll det än bar.
Han hade också ett sätt att alltid posera som i givakt, när han för en gångs skull var med på kort. I vår familj var det oftast han som skötte de sakerna, och därmed har vi väldigt lite kort på honom.

Pappa växte upp i en familj med väldig massa syskon. De hade det ofta knapert, men som jag upplevde det var det fullt av kärlek. Som i de flesta familjer från den tiden hade han en något strängare far, och en alldeles för snäll mor. Hans riktiga pappa försvann dock, och min farfar levde som pappas far.

När jag tänker på hur detta har format pappa så är det ganska tydligt att se hur han blev den han var. Han jobbade hårt för att familjen skulle ha det bra. Jag kommer till och med ihåg när han kräktes blod efter sitt första magsår. Pappa var sällan hård i onödan. Han var lite som en sagofigur, snäll mot de snälla och ond mot dom hårda. Men om man inte höll sig till sanningen, då kunde man räkna med en rejäl avhyvling.

Mina minnesbilder är som sagt vaga, men jag ser honom framför mig när han ligger på golvet i sitt blåställ och sträcker på ryggen efter lunchen. Jag ser honom banka sönder fingrarna när han byter bromsok på en av våra Saabar, bara för att han är så envis. Jag ser honom sitta i väntrummet bakom glasrutan på min judoträning, även då i blåställ. Hade han inte blåställ på sig var det en militärgrön skjorta, eller något flanellaktigt dito.

Han jobbade som vaktmästare största delen av sitt liv. Han hade hand om allt som kan tänkas på två stora hyreskomplex i Degerfors där vi bodde. Innan dess jobbade han med att serva vitvaror på en elfirma i stan. Han gjorde ofta hembesök hos kunderna, och därmed fick han så många kontakter att han ett tag gjorde samma sak i egen regi innan han blev vaktmästare.

Jag undrar egentligen vad en psykolog skulle säga om den här bloggen. Men det jag egentligen vill få fram är att jag är stolt över den far jag hade. Jag hade gärna haft honom med genom mitt liv, så han hade kunnat hjälpa mig i motgångar. Jag undrar ofta hur jag hade varit om han fanns kvar hos oss idag.

Bättre eller sämre?

O - Omställning

Denna bokstav drömde jag nästan fram. Jag vet inte om jag kommer kunna återge den i sin helhet, men jag ska göra ett försök.

Tanken som började snurra i huvudet igår när jag kröp ner under täcket handlade om motgångar, hur jag hanterar saker som inte går som jag tänkt, när jag måste ställa om mina planer. Det som slog mig är att jag ganska enkelt kan definiera olika faser som brukar uppstå vid ett sådant tillfälle.

Det börjar med att jag blir negativ till nästan allt runt omkring. Allt folk säger hanteras på ett negativt sätt. Inte nödvändigtvis irriterat dock.

Nästa steg kan man väl säga är att jag aktivt uttrycker min negativitet. Jag drar troligen med mig andra i mitt negativa synsätt och både jag och omgivningen blir på sämre humör. Även här börjar jag kanske bli lite mer stingslig än tidigare. All energi går åt att vara negativ, så inget finns kvar till att hålla fasaden uppe. I denna fasen kan jag gå ganska länge, iallafall relativt sett.
Här infinner sig en sorts likgiltighet. Jag låter omgivningen veta att jag inte orkar bry mig. Det känns rätt meninglöst att agera, oavsett hur.

Sedan, när jag varit på botten ett tag i tristess och negativitet. När jag tyckt synd om mig själv tillräckligt länge så kulminerar jag. Som en tröskel man kliver över. Jag punkterar hela problemet och någon i närheten får lyssna till hur irriterad jag är, hur dåligt det är osv.
Efter det samtalet får jag ofta en ovanlig energi och driftighet. Jag klämmer fram en massa idéer och klurar ut detaljer i avancerade affärsförslag eller helt enkelt bara lösningen på det ursprungliga problemet.

Det är skrämmande hur väl man kan se den här processen i alla saker som inte gör som jag vill. Processen kan dock te sig annorlunda. Ibland tar det månader att gå från första steget till sista. Ibland kan det röra sig om år. Men ofta handlar det om mycket enklare saker än så. Det kan vara över på någon timme, eller åtminstone några dagar.

Nackdelen är att den där positivt laddade fasen efter kulmineringen är oerhört kort. Den står i relation till hur länge jag gnatat på motgången, men ofta täcker den inte upp det negativa och ger en jämnvikt. Får jag inte heller utlopp för kreativiteten som uppstår så går den förlorad. Tar jag inte itu med att skriva ner tankarna eller fnula ihop det som kommer för mig så försvinner energin. Vanligen räcker det med att sova en natt, så vaknar jag och saknar helt den entusiasm jag kände tidigare.

Idag tex räkte det med att åka och jobba på lager 4 timmar för att tappa känslan.

Så funkar jag när jag ställer om mig pågrund av en motgång.

N - Närhet

Jag har någonstans vid något tillfälle definierat vad mina bästa och värsta känslor är. Värsta känslan var ensamhet, bästa känslan var närhet.

Tänker nu ta en paus i mitt tentaskrivande och försöka beskriva varför närhet är den bästa känslan jag vet.

Egentligen tror jag att de där orden kom till någonstans mest för att jag precis var nykär när de definierades. Men de speglar mig på något sätt. Jag är ofta väldigt nära folk jag tycker om. Såväl psykiskt som fysiskt. Jag älskar att kramas, med såväl kille som tjej. Jag tycker lika mycket om att borra mig in i någon annans hjärna och se vad som står på där, som att borra in mig i någons famn. Ofta betyder det att jag lyssnar på någons problem och klagosång, och försöker komma med något smart som respons. Men det är jag! Jag gillar det så till den milda grad att jag tyvärr ofta söker upp problemen (efterssom de är lättast att definiera hos någon annan) vilket ibland kan te sig som ett problem i sig när omtanken kanske går för långt.

Att kramas är som sagt en av mina favoritsysselsättningar. Kan nog ibland vara lite väl fysisk och komma på mig själv med att vara som en klängande apa. Men så länge inte den som jag klänger på säger något om det så får det nog vara så.

Närhet är som någon slags energikälla för mig. Är jag ensam för länge utan att jag träffar någon, kramar någon jag tycker om eller på annat sätt konsumerar närhet, så blir jag till något slags energifattigt kolli. Närhet är dock grymt relativt. Närhet för mig kan ibland bestå i att bara gå till affären och handla. Det är i alla fall mer närhet än att sitta ensam i sängen, se på tv och msna.

Höjden av närhet skulle många kunna tänka är sex, och visst är sex något av det jag verkligen får energi ifrån. Att totalt utelämna sig och samtidigt få inspektera varje kvadratcentimeter av någon annan ger en känsla av eufori som är svår att slå. Men det som allra mest väcker mina andar och tillgodoser mina behov är att ligga i någons famn, eller att omfamna någon och bara vara. Bara se på TV, bara titta på molnen som flyter förbi på himlen, bara lyssna på någon musik som spelas eller bara lyssna på den andres andetag.

Vill du ge mig en bra present? Ge mig ovillkorlig närhet och omtanke.

Det är närhet för mig.

M - Musik

Det finns många bra uppslag på M. Mat, mor, musik, mexiko, magnus, maria, matte, moped, mingel, mistel, masturbera, motsats, mongolid, moster, monster, miffo. Och en hel massa annat som säkert skulle kunna utgöra material till en bokstavsblogg. Men jag väljer det som ligger mig varmast om hjärtat. Nämligen musik.

Musiken har alltid funnits hos mig. När jag var liten och vi åkte och hälsade på farmor på lördagarna lyssnade vi alltid till svensktoppen. När vi annars åkt bil (och hade en bandspelare som faktiskt fungerade) så lyssnade pappa på Elvis, Jerry Williams eller Sven Ingvars. Pappade hade spelat trummor när han var yngre. Lite just därför lyckades jag med konststycket att tjata till mig ett par sådana. Vet inte när det var exakt, men vi hade iallafall flyttat in till stan, så 89-90 någonstans måste det ha varit. Det var ett par jättefina saker i guldglitter som vi köpte någonstans utanför Kumla har jag för mig det var. De stod hemma i mitt pojkrum, och jag bankade på dem så mycket jag bara kunde.

Min första LP skiva (som nog engentligen var min systers) var Europes skiva med "the final countdown" på. Sen fick jag nån skiva med fantomen på operan någonstans ifrån. Men egentligen hittade jag nog inte min egen musikstil förän mitten av högstadiet. Jag lyssnade på Prodigy och annat som var trance / dance aktigt. Mest för att alla coola data hackers gjorde det. Eller åtminstone i filmerna.

När pappa låg på sjukhus började jag på musikskolan. Det fanns en väldig massa instrument att välja på, men det som farsinerade mig mest var elbasen. Ett instrument som stog långt in i ett hörn i rummet som var kombinerat för violinister och gittarister. När jag började spela där fanns det ingen annan på hela skolan som spelade bas. Min lärare försäkrade mig om att basister behöver alla. Alla band behöver ju en sådan, så därför kommer jag få massa erbjudanden om att spela i band. Jag införskaffade mig min egen bas ganska snart. Köpte en huvudlös sak med stämskruvarna nere i stallet. Min andra lärare (den första som var dedikerad till gitarr och bas) hette Patrik Skoog. Han var väldigt inspirerande och lärde mig sådant som var kul. Så småningom gick jag med i skolans Marching Band. Som du säkert kan räkna ut var jag inte med och marserade med basen, så jag fick spela bastrumma eller cymbaler när det var dags att gå ut och knalla.

En dag fick jag besök av en kille jag sett på skolan några gånger. Han ringde på dörren och frågade efter mig. Jag visste ju inte riktigt vem han var, men öppnade ändå. Det visade sig att deras basist i bandet "Bluebeard" hade lagt av, och nu behövde de någon ny. Självklart hoppade jag på det. Bandet bytte sen namn till Silverfish, och vad jag vet är de fortfarande igång och spelar. Vi spelade in ett gäng demos tillsammans, och var med på en och annan talangjakt. Vid det här laget blev jag introducerad till grunge rocken. Pearl Jam var bland annat det som dundrade varmast i högtalarna.

De senare åren av gymnasiet och efteråt började jag lyssna på allt bredare musik. Jag slutade spela själv och övergick till att bara lyssna. Alex kom att spela en stor roll i vilka nya grupper jag tog till mig. Han hade förmågan att hitta okända band från USA som var riktigt bra och passade min stil, tyckte jag. Därifrån har jag bland annat fått 3 doors down, Five for fighting och Lifehouse.

Under min tid i Stockholm drog Emil med mig på Karaoke. Första gången var jag så nervös att jag mådde illa. Jag kunde ju inte sjunga! Hans syster Evelin var med, och tillsammans lyckades de tjata upp mig att sjunga Lilla snigel i duett med Emil. Det gick ju riktigt bra, och sen dess var jag på karaoke säkert en gång i veckan hela den sommaren. Billig öl på sunkhaket, trevligt folk och kul tidfördriv. Något märkte jag dock. Jag kan inte komma ihåg texter. Det är helt omöjligt för mig att komma ihåg även den enklaste snutten text. Jag tror jag saknar någon viktig del i hjärnan som tar hand om kom-ihåg:et. Men det gör ju inget när det är karaoke?! :)

Snart är det SM i karaoke i Stockholm. Det har talats om deltävlingar nu ett tag. Får se om jag kan vässa min pipa lite så jag kan delta, om de nu kommer till Malmö. Kanske med "here whithout you" eller "kryptonite"?

edit:

Jag höll nästan på att glömma. Sen 6 år tillbaka har jag börjat gå alltmer på konserter. Jag har jobbat på festivaler och levt med musiken på det sättet. Det är så musik ska upplevas. Som en del av sig själv och en extrem vardag. Även tack vare mitt knytt har jag gått mer och mer på konserter den senare tiden. Så mycket konserter jag varit på de senaste fyra månaderna har jag inte varit på under hela mitt liv. 3 festivaler, NRJ och RIX konserter, Kristoffer Åström, Tingsek, Mustasch och Pink Floyd coverbandet "off the wall". O mer ska det bli. Festivaler och konserter ska bli en del av mitt liv. Nu närmast är det Winnerbäck som ska upplevas.

L - Leena (en kärlekshistoria)

Denna gång var inte själv ordvalet det svåra med att skriva bokstavsblogg. Denna gång var det snarare formuleringen som var klurig. Dels för att jag vill att du som läser det kanske ska förstå hur det bubblar i mitt bröst, men dels för att inte vara alltför ofinkänslig. Hoppas denna blogg tar er närmare mitt hjärta än de senaste bokstavsbloggarna gjort.

Det var varmt och sommar. Jag hade precis börjat klura på att flytta till Malmö och plugga, när semestern satte igång. Som vanligt planerade jag att slita hårt på min semester, och Arvika var förstås orten där det hela skulle ske. Daniel och jag hade peppat några veckor innan, när han hade besökt mig uppe i storstan och tagit några öl och diskuterat. Sen bar det iväg. Jag möttes upp av Daniel i Kristinehamn som skjutsade mig sista biten upp till Arvika. Vi landade där och delade ut våra felstavade t-shirtar till gruppcheferna, sen bar det av ner till monsterbygg för lite staketklättrande och pålande och fixande.

Väl där nere möter vi upp resten av gänget, bland annat Basse och en tjej som hette Leena. Av något skäl hälsade jag bara på Basse. Leena var säkert och fixade något när det hände, men jag kände direkt att jag hade lite svårt att veta hur jag skulle närma mig den här tjejen. Jag hade ännu inte riktigt sett henne, eller varit i närheten av henne, men jag hade sett henne på håll och hade redan den där känslan i magen. Jag börjar prata lite med Basse och frågar bland annat vart han är ifrån. När han berättar att han är från Borås står Leena bredvid, och av nåt skäl har jag fått för mig att de är tillsammans. De är ju iallafall "nära" och kramas, och då måste de ju vara det. Så jag säger såklart "och det är du också då förstår jag", och nickar menande mot Leena. "eehm, nääj, men jag kommer från Sexdrega, lite utanför. Bor i Nässjö nu" svarar hon, och jag har redan gjort bort mig. :)



När det är dags att pappa för insynskyddet, och Leena klättrar upp på stegen får jag väl egentligen för första gången riktigt se hur hon ser ut. Hon är väldigt vacker, och har en glimt i ögonen som är svår att undgå. Hennes "can do"-spritit farsinerar mig, och inget verkar för jobbigt, eller svårt, för att hon ska ta tag i det. Jag blir förstås än mer försynt när jag inser att jag tycker den här flickan är intressant, och jag får ännu svårare att bryta isen. Men underbar som hon är verkar flickan märka detta. Det kommer sig som så att hon börjar buttas, och då kan man ju inte låta bli att buttas tillbaka. Sen var det kört.

Resten av festivalen gick åt till långa nattvak av "lära kännande" och busiga tilltag under de långa uttröttande dagarna. Många fina stunder ligger och skvalpar runt i huvudet, och vilka stunder som inträffade när under festivalen är alltmer luddigt. Men det är väl egentligen inte heller det viktiga. Sen träffar vi Naken Markus från Malmö. En kille som tydligen tycker det är mest spännande i hela världen att vara naken, även om han inte var det just på festivalen. Markus har åkt upp till Arvika bara för att få se ett enda band, och hänger således runt vår scen ganska länge för att få bra plats. När han talar om för mig att "den där underbara flickan bör du hålla hårt i" inser jag på allvar vart de senast dagarna har fört mig. En varm känsla av "tycka om" sprider sig i magen, och varje blick och ord som vi delat sedan dag ett får ny innebörd och nyans.



Det närmar sig slutet på festivalen, och den sista dagens utlovade efterfest tar sin start. Efter en veckas hååårt slitande, i princip ingen sömn och mat så näringsfattig att det är pinsamt, räcker en öl eller två gott för att göra de flesta riktigt askalas. Jag lyckas snegla på Leena i smyg flera gånger, men ibland möts våra blickar i hemlighet. Värmen som sprider sig vid hennes leende är obeskrivbar, och bara sekunden efter att vår blick lämnat varandra vill jag kika igen, för tänk om hon ler likadant då?! Festen börjar tunna ur, och Leena och jag bestämmer oss för att kika på omgivningen. Vi hittar ett fint fågeltorn, och klättrar upp för att kika på utsikten. Här är ett av mina absolut finaste minnen från festivalen. En fantastisk stämning, delad med en människa så underbar.

Det är dags att ta farväl, och festivalens slut och verkligheten börjar definiera sig så smått. Jag kan inte annat än erkänna att det rullade tårar ner för mina kinder när jag såg henne åka iväg i bilen utan att jag visste när, var eller hur jag skulle få möta henne igen. Det var en hemsk känsla som jag inte vill ha igen, aldrig någonsin.

Men det gick inte mer än kanske 20 minuter innan jag fick ett sms igen. Jag har ingen aning om vad det var som stod i det. Men jag vet att jag log. Jag log brett och kunde inte sluta le.

Vi håller kontakten och har långa telefonsamtal på kvällarna, och en otrolig mängd SMS skickas fram och tillbaka. Sen börjar det klarna. Jag kommer snart få se henne igen! Det är snart Helsingborgsfestival, och det saknas folk!



Helsingborg blir kanske inte allt det jag hoppats på. Men hon är där. Jag får träffa henne, och se hennes leende och hennes gröna ögon igen.

Tiden går, och det blir både Malmö festival och busbesök. Tingsek och sovande på Helsingborgs centraltstation. Det blir Kristoffer Åström och inflyttningfest. Det blir en och annan hamburgare på Frasses, och ungefär lika många sena skoldagar.

Men gott folk. En sak ska ni veta. Jag mår oerhört bra. Jag är kär och förälskad, och jag vet inte vart jag ska ta vägen de dagar jag måste sitta ensam hemma i min lägenhet och bara längta. Men en sak har jag insett. Längtan är otroligt bra. Den betyder något mer. Den har inte funnits så stark tidigare.

Leena.. Du är grymma pickadoller, och jag är helt pulver i dig!

K - Kärlek

Vad är kärlek? Vem är det som definierar den känsla som ska uppstå när man är kär? För mig är kärlek något ganska brett. Man kan känna en stark psykisk relation till måna saker, men de allra flesta gånger man känner "kärlek" handlar det nog om ett fysiskt begär. Då pratar jag alltså om kärlek till saker, så som kärlek till godis. Ibland kan det nog vara samma känslor som sprider sig i magen när man tex får utföra sin alldeles speciella favoritsport, eller åka till sitt favoritland eller vad det nu kan vara.

Men ÄKTA kärlek då? Du vet det där man ser på film. Den lyckliga amerikanska familjen. Finns den? Är den en engångsföretelse eller kan man genom livet vara kär i flera olika människor? Jag tror att man, under rätt omständigheter, har ganska lätt att bli förälskad. Iallafall har nog jag det. Finns det inget annat "i vägen" så har jag nog lätt att fatta tycke för personer på ett sätt. Men det är väldigt sällan det faktiskt känns något i magen på riktigt. Sådär så man har svårt att äta, andas och sova utan den andre i närheten.

För det är nog det jag skulle definiera som kärlek. Den där känslan av glädje, eufori och lugn som infinner sig när man är nära den man är kär i. Som snabbt byts till frustration, magsmärtor, längtan och ångest så fort man kommer ifrån varandra en liten stund.

Dock tror jag att man under sitt liv kan hitta många olika personligheter som passar in i just sitt eget "pussel", och jag tror också att man till viss del styr själv om en person ska passa eller inte. Är man helt avstängd och inte i behov av att känna de där känslorna när just en som säkert egentligen skulle kunna passa in i pusslet passerar, så kommer de heller inte. Iallafall inte omedelbart, och man behöver tid på sig att förstå saker.

Enlig teoretikerna finns tydligen två typer av kärlek
1. Eros - Den som byggs på erotik och sexuell åttraktion
2. Agape - Den som bygger på att djupt uppskatta en annan människa

Min uppfattning är att dessa två helt klart går att blanda. Ett kärleksförhållande av lika delar Eros och Agape borde väl teoretiskt vara så mycket starkare än något annat?

Hur blir man då kär? Kommer det plötsligt som i filmerna eller är det något som växer fram?
Jag tror det beror helt på. Ibland kan man träffa en människa som man bara fungerar så bra med. Man tycker om många lika saker, har mycket att prata om och har samma behov av fysisk närhet. Då klickar det nog. Eller man vet helt enkelt inte varför, man bara är, och så är man förälskad. Pang bom så har man blivit kär på riktigt, och magpirret fortsätter. Annars kan det nog säkert vara så att man inte är helt öppen, och då kräver det lite "växande" för att man ska inse att pusslet passar och känslorna kryper fram.

Visst finns det fysiologiska och "kemiska" förklaringar till vad som händer när man är "kär". Men något måste ju trigga detta? Right?

Spännande ämne.. Och ja.. Jag är kär.. På riktigt! (en sorts ErosAgape kärlek tror jag bestämt att det är också)

J - Jobb

Jag tänkte först skriva om jordgubbar, och försöka beskriva mina sommrar när jag var på besök hos en av pappas kunder "potatisknölen" och låg på knä i hans jordgubbsfält och smaskade solvarma diton, men det skulle bara få mig att längta. Både till sommaren och jordgubbar, men även till min far. Så vi skriver nåt annat. Jobb tex, som var ett av mitt knytts förslag.

Det känns som att jag alltid har jobbat. Allt jag har jobbat med har haft någon slags datoranknytning, ja möjligen förutom reklamutdelningen för Åkes reklamdistribution när jag bodde hemma i Degerfors. Det var en hemsk tid. Minns speciellt en torsdagmorgon varje månad då Karlskoga Kuriren skulle delas ut till ALLA hushåll. Vet du hur många tidningar det är på en runda? Många! De var dessutom tvugna att vara ute före sju på morgonen. Så någon gång vid fyra satte jag mig på cykeln och trampade runt. Sen bar det iväg till skolan.

Under en mässa som skolan höll i fick jag nys om ett annat företag. De såg min och Aalex community som vi byggt upp för att visa vad skolans elever kan, och erbjöd mig jobb. De hade en webbsida formad som en lokaltidning som skulle släppas bara några dagar senare, och de hade ingen programmerare. Då gick jag i tvåan på gymnasiet. Jag löste deras webbsida genom en veckas dygnet runt jobbande, och var med i TV efter lanseringen, utan att ha hunnit duscha eller fixa mig på annat vis. Jag var kvar på bolaget något år, och jobbade från och till. Under sommaren heltid, men sen när det behövdes. Tyckte jag fick pengar som gräs, men gjorde förstås av med det mesta.

Av en händelse som jag helt glömt vilken fick jag jobb på Tietoenator under sista året i skolan. Daniel var väl en stor del i varför jag kom i kontakt med dem. Där utvecklade vi deras intranät. Vi byggde spel och utformade menyer och innehåll. Vi gjorde säkerhetslösningar byggda på ADt och anpassade administrationen till vad det nu var de skulle göra. Den sommaren satt vi inomhus hela tiden, även fast det var säkert 100 grader ute, så frös vi nere i vårt källarutrymme. Jag hade precis flyttat till egen lägenhet, och trivdes bra med att åka ner till jobbet varje morgon.

Sen kände jag ett sug att flytta till Karlstad. Jag började åter igen göra jobb åt det tidigare nämnda webbföretaget. Jag får någon månadslön, men han har inte råd att hålla mig kvar, och tankarna på egen firma växer fram. Jag har vilda idéer och i min lya i Karlstad förverkligar jag drömmen. Jag gör jobb åt det tidigare företaget fortfarande och ska "få betalt när det börjar dra igång". En mening man aldrig ska lita på. Jag utvecklar en webshop och börjar sälja prylar på nätet. Datorprylar.com och DVDprylar.com öppnas och går faktiskt riktigt bra. Jag hämtar paket från den lokala jourbutiken varje dag, och går dit någon timme senare och skickar iväg dem. Men sen händer saker i mitt privatliv. Jag kan inte bo kvar och flyttar till Karlskoga igen. Får ett jobb på Transcom men försöker hålla firman vid sidan av. Det går inget vidare och jag säljer både shop och kvarvarande prylar till ett lokalt dataföretag.

På Transcom sitter jag på telefon och svarar på supportfrågor åt Bredbandsbolagets kunder. I början jobbade vi skift, allt från 7 till 24 på dagarna. Men sen drog de ner till 8-22 eller något sådant. Jag lär mig teknikerna snabbt och jag får vara med och tycka till om de nya sakerna som ska släppas. Redan efter 3 månader föreslår en av gruppcheferna mig som den som ska ta över en av grupperna på avdelningen. Jag vet inte riktigt om jag är så sugen på det, och ett nytt erbjudande kommer upp.

De behöver konsulter som kan jobbet nere på Bredbandsbolagets kontor, och där hamnar jag. Tyvärr så får inte alla som vill följa med, av anledningen att "de är för bra", och jag saknar fortfarande några av dem som jag verkligen tyckte om. Jag sitter där som konsult i 6 månader. Sen bestämmer sig företaget för att lägga ner den avdelningen i Karlskoga och flytta den till Stockholm. Det är många på avdelningen som inte vill flytta med, och jag ser min chans att försöka komma till storstaden. Efter några intervjuver och besök på huvudkontoret så är det fortfarande osäkert men med löftet "om jag vore er skulle jag leta lägenheter, det ser ljust ut". Även här får inte alla plats. 3 av 4 får jobbet och jag är en av dem. Jag lyckas av en vidunderlig slump få en lägenhet och flyttar in. Två dagar senare får jag börja jobba.

På Bredbandsbolaget fastnar jag länge. Jag går från 2nd line support till teamleader. Från teamleader till "Migreringsansvarig". Från Migreringsansvarig till Business Intelligence Developer. Där fastnar jag. Jag kommer inte vidare, och jag har ingen möjlighet att utvecklas. Jag lär mig allt om systemet och skriver databasfrågor med en hand, samtidigt som jag dricker latte med den andra. Jag älskar staden något otroligt, men hatar att gå till jobbet varje morgon. Dessutom börjar mina arbetskamrater se sig om efter annat. Alla gamla rävar som lyfte vardagen försvinner, utom några guldkorn. Som dessutom är påväg bort de också. Det var då jag bestämde mig. I nästan ett år tränar jag och pluggar upp och läser och funderar och klurar på att bli polis. Jag blir röda korsare och volontärpolis på fritiden, allt för att få lite mer erfarenhet som kan se bra ut på en intervju. Men sen blir frustrationen för stor. Inget körkort gör att jag måste vänta minst ett år på att söka skolan, och frågar min gruppledare hos polisen om hon har några tips. "Säkerhetssamordnare" säger hon, och några månader senare flyttar jag ner till Malmö.

Hoppas det leder mig in på något jag tycker om att jobba med. Datorer har sin charm, men den börjar falna.

H - Hem

Bokstavsblogg igen. Denna gången har jag fått ett förslag. Förslaget var HEM och det får det bli.

Tänkte att jag ska försöka definiera vad HEM är för mig.

Som för så många andra är ordet Hem något som ofta har flera olika betydelser. Under en och samma konversation kan jag säga att jag kom hemifrån sent. Jag kan säga att mina vänner hemma är påväg till Egypten. Jag kan också säga att hem längtar jag minsann inte.

För varje hem kan jag mena olika saker.

I det första hemmet kan jag syfta på där jag bor här i Stockholm. Den där kuben med fönster långt ut i förorternas förorter. Där jag placerat min säng i ena hörnet, och pressat in resterande bohag på ställen där de kanske inte passar in, men de får plats. Dit sällan någon letar sig för ett besök, och som mest fungerar som förströelse mellan tiden på jobbet.

Det andra hemmet är där jag har växt upp. Livet i Karlskoga där jag har mina finaste vänner, och dit jag ibland verkligen kan längta, för att få insupa närheten av goda själar. Men dit jag nog aldrig vill flytta igen. Åtminstone inte permanent.

Det tredje hemmet är där jag föddes, där jag spenderade mina tidiga år, och där jag hade mina första tonårsförälskelser. Tiden i Degerfors. Dit jag sällan eller aldrig längtar. Men ändå det som är en stor del av mitt liv.

Gemensamt för alla dessa olika hemmen är ändå att de representerar någon slags trygghet. De har en historia jag bär med mig och de ger mig ömsom mardrömmar, ömsom rosa fluffdrömmar.

Frågan är vad det är för hem jag letar efter. Vad är det ultimata hemmet och vad kommer bli mitt hem det närmaste?

Som jag skrev i föregående inlägg har mitt boende för de närmaste veckorna löst sig. Det kommer bli att dela på en tvåa med en okänd människa, i hopp om att överleva det. En ny och spännande upplevelse, som jag dock tror kommer ge mig än mindre av "ett riktigt hem"-känsla än min säng i kuben i Stockholm gör idag. Jag hoppas dock på att hitta mitt eget snart. En egen lägenhet där jag har bara mina saker igen. Där jag får bo utan att vara där i hemlighet.

Men det är inte det hemmet jag letar efter. Hemmet som står högst på min lista är det som man delar med någon man verkligen kan tänka sig att leva länge med. Någon man kan planera mattprover, ny soffa och dela tvättid och disk med. Någon som då och då väcker en med frukost på sängen, sjunger en sång när man fyller år och irriterar sig på tånaglarna som fastnat i silen i duschen.

Det är ett hem för mig.

G - Gränser

Tänkte försöka hinna med ännu en bokstavsblogg innan jag ska gå och ta några efterlängtade öl.
Som vanligt inte lätt att hitta bra ord som har en lagom blandning av känslor, erfarenheter och intresse som börjar på de olika bokstäverna och tar ofta hjälp av mina vänner. För G har godis, gullet, gråt, galen, gratis, grusad och grensle varit ord som de kommit med. Men inget av dem har riktigt sugit tag i min bloggtarm. Ordet får bli Gränser. Passar inte riktigt med tänkt ämne, men det ska handla om murar, vallgravar, gränser, ursäkter och avskärmningar.

Jag har haft många långa diskussioner med människor som lever bakom höga betongmurar och aldrig låter någon se den innersta människan. Några menar att det är ett sätt att överleva mot stora djupa sår, andra menar att de inte vet något annat sätt att leva. Ytterligare någon menar att de inte kan rå för det. De kan helt enkelt inte släppa någon in på livet.

Jag ser en logik i viljan att skydda sig mot onda ting. Det är något typiskt djuriskt över det. Någon typ av överlevnadsinstinkt och "bränt barn skyr elden" teorier. Men fundera på en sak. Om du aldrig sträcker dig långt nog, för att nå det där du allra helst vill ha, hur ska du då leva ditt liv? Nöja dig med det sämre för att det är lättare att nå? Och vad händer egentligen när du står där på stenen, och sträcker dig upp för att nå äpplet på översta grenen. Om du ramlar ner får du högst ett skrubbsår. Ett sår som läker fort.

Såren kan förståss bli djupare. Men ju fler gånger du vågar sträcka på dig och vågar riskera att ta smällen. Ju bättre blir du på att lappa ihop det igen. Det behövs bara lite sårtvätt, en pincett för djupare flisor och ett stort bandage.

Kan du tänka dig att vilja ha något så otroligt mycket, men vill inte riskera att bränna dig på asfalten som ligger emellan?

Jag vet att du har varit där.
Jag har varit där. Alla har varit där.

Förstå att just du bara är värd det allra bästa, inse att alla uppoffringar som det må innebära är värda att åtminstone väga för och emot, och du kommer se att allt leder till ett bättre liv.

Ta ner dina murar, kasta bort dina ursäkter och hala dina avskärmningar.
Låt folk lära känna dig för den du är.

För Du, ska alltid ha högsta prioritet.

Ta steget.

B - Brännboll

Så var det dags för nästa bokstav. Och efter A, då kommer ju.. B!

Brännboll var något som säkert alla spelade när de gick i skolan. Med varierande resultat.
Om vi säger såhär så har jag aldrig blivit vald bland de första 10 på något lag. Alltid typ sist eller näst sist. Det var alltid en pina när de sade "ääh, ni kan ta resten"..

Känner du igen det? Jag gör det alltför väl.

Undrar just hur lärare kan tillåta sådant? Gör man ens det idag?

Jag minns det som igår. Vi stod på den stora skolgården. Det var oftast Stefan som valde först, sen Johnny eller Richard. De valde såklart Christer eller någon annan bra.. Johan kanske.. Sen ramlade det igenom. Alla som var på fotbollslaget, alla som spelade hockey.. Nån stackare som bara råkade vara bra på att träffa bollar.. Osså jag.. Som troligen aldrig träffat en boll med tvåhandsfattning.

Sen var det dags att skjuta. Efter tre missar var man utbränd. Då fick man ett "amäähh braaaa!" i bakhuvudet. Hade man tur och snedträffade fick man springa som fan, och då blev man troligen bränd också.

Efter ett tag lade läraren till en extraregel. Man kunde kasta på tredje försöket om man misslyckades med att skjuta de två första. Jättebra.
Dock kom de andra på att det var jäkligt bra också, och missade med vilje flera gånger.
Killen som hade skolrekordet i kast med liten boll till exemepel. Om den inte for över gatan och in i grannarnas trädgård var han besviken. Sisådär 1,5 fotbollsplan svuschade han iväg den där bollen.

Fy för brännboll!

A - Anorexia nervosa

Jag har funderat länge nu på vad A ska få representera. Det finns en hel del uppslag, men jag valde just detta. Ett oerhört hemskt ämne, som jag tyvärr fått komma i nära kontakt med.

Det var för några år sedan, min dåvarande flickvän. Hon hade en oerhört snedvriden bild av hur hon såg ut. Vilket ju för övrigt är ganska normalt, speciellt hos tjejer. Men det här var mer än så. Oavsett vad man sade, eller hur man lade fram det, så var det raka motsatsen av hennes egen version.

Hon tränade extremt hårt. Tvingade sig själv ut och springa, thaiboxas eller annat som fick henne att svettas. Det var nog bara då hon trivdes riktigt. Om vi en kväll åt något gott och tog ett glas vin, hände det att hon fick panikångest. Hon grät hysteriskt och hade svårt att kontrollera både ord och handling.

Själv hade jag inte riktigt koll. Jag hade ingen aning om vad Anorexi egentligen var, och jag visste inte vilka tecken man skulle titta efter. Jag har en faster som levt ganska länge med olika typer av ätstörningar, och det var nog inte fören hon konfronterade mig med "hon går rätt ofta på toaletten efter vi ätit" som det gick upp för mig. Det var något som inte stod rätt till.

Första gången jag såg henne stoppa fingrarna i halsen blev jag så förbannad att jag såg rött. Inte för att det löser några problem, det förstår jag ju nu, men det var det enda sättet jag kunde agera. Vi var mitt på en fest, och vi hade käkat kräftor en hel kväll. Vi gick till ett uteställe och hamnade på toaletten. När hon trodde att jag inte såg hände det. Jag skällde ut henne där och då, även om jag nu senare förstått att det var det dummaste jag kunde göra.

Jag tycker det är skrämmande. Många nämner dagens skönhetsidéal som skäl till varför folk gör detta, och visst, det har såklart en stor del i det hela. Men jag tror det finns andra saker som spelar in. Sådant som inte har bara med utseendet att göra. Rädsla att inte passa in, att bara vara en i mängden, att inte klara sig i livet, att inte komma någon vart. Alla dessa kan leda till mer eller mindre svåra störningar. En del tar ut det via maten, andra via alkohol eller något annat.

För några år sedan så var det fortfarande nästan ok med ätstörningar. Ingen brydde sig nämnvärt, jämfört med hur folk betedde sig med alkoholister eller narkomaner. Jag hoppas verkligen att samhället växer till sig. Inser problemen och gör något åt det.

Tjejen i filmen är inte hon som skrivit brevet. Eller vad de nu brukar säga.
Hon mår för övrigt bra vad jag vet, har ingen kontakt med henne alls.