P - Pappa

Pär, pappa, pinball, påsk, panikattack, punkt, player, pasta, party, pickedöden, propaganda, pain, pistol, pass, papaya. Det var de exempel jag fick på vad P kunde handla om.

Egentligen bävar jag lite för denna blogg. Vad ska jag egentligen skriva? Vart ska jag börja någonstans? Jag antar att den inte kommer ge rättvisa. Men det är en som måste skrivas.

Som många av er vet gick min far bort i cancer. Jag har skrivit om det tidigare i bloggen, och en del av er har jag faktiskt pratat med er om det.

Bilden av min pappa är påväg bort. Jag har egentligen inga klara minnesbilder av hur han såg ut, eller hur han förde sig. Bara små korta sekvenser, och de flesta från när han redan var sjuk. Jag tänkte dock ta med er på en resa bland mina minnen, både för att försöka berätta för er vem min far var, men också för att friska upp mitt eget minne.

Min far var full av små egenheter. Hans sätt att alltid styra med tungan. Som när han klippte gräs till exempel. Då var tungan halvvägs ute och för varje twist han gjorde med det dånande vidundret lät han tungan föra åt vilket håll det än bar.
Han hade också ett sätt att alltid posera som i givakt, när han för en gångs skull var med på kort. I vår familj var det oftast han som skötte de sakerna, och därmed har vi väldigt lite kort på honom.

Pappa växte upp i en familj med väldig massa syskon. De hade det ofta knapert, men som jag upplevde det var det fullt av kärlek. Som i de flesta familjer från den tiden hade han en något strängare far, och en alldeles för snäll mor. Hans riktiga pappa försvann dock, och min farfar levde som pappas far.

När jag tänker på hur detta har format pappa så är det ganska tydligt att se hur han blev den han var. Han jobbade hårt för att familjen skulle ha det bra. Jag kommer till och med ihåg när han kräktes blod efter sitt första magsår. Pappa var sällan hård i onödan. Han var lite som en sagofigur, snäll mot de snälla och ond mot dom hårda. Men om man inte höll sig till sanningen, då kunde man räkna med en rejäl avhyvling.

Mina minnesbilder är som sagt vaga, men jag ser honom framför mig när han ligger på golvet i sitt blåställ och sträcker på ryggen efter lunchen. Jag ser honom banka sönder fingrarna när han byter bromsok på en av våra Saabar, bara för att han är så envis. Jag ser honom sitta i väntrummet bakom glasrutan på min judoträning, även då i blåställ. Hade han inte blåställ på sig var det en militärgrön skjorta, eller något flanellaktigt dito.

Han jobbade som vaktmästare största delen av sitt liv. Han hade hand om allt som kan tänkas på två stora hyreskomplex i Degerfors där vi bodde. Innan dess jobbade han med att serva vitvaror på en elfirma i stan. Han gjorde ofta hembesök hos kunderna, och därmed fick han så många kontakter att han ett tag gjorde samma sak i egen regi innan han blev vaktmästare.

Jag undrar egentligen vad en psykolog skulle säga om den här bloggen. Men det jag egentligen vill få fram är att jag är stolt över den far jag hade. Jag hade gärna haft honom med genom mitt liv, så han hade kunnat hjälpa mig i motgångar. Jag undrar ofta hur jag hade varit om han fanns kvar hos oss idag.

Bättre eller sämre?

C - Cancer

Dags för en ny bokstav. Denna gång är det C som ska få sig en omgång! 


Vad finns det då på C som satt spår i mitt liv? Med risk för att folk kommer tro att jag är en svart och djupt skadad kille väljer jag ordet cancer.


Det var '92 någon gång som min far sökte läkarhjälp första gången för sin ryggvärk. Jag var knappt 10 år, och hade precis börjat spela elbas. 

Läkaren fick för sig att pappa bara simulerade för att få bli sjukskriven. De som kände honom vet annorlunda. Han var en sån där macho snubbe som aldrig minsann hade några krämpor, inte ens när han slant och satte kniven rakt genom armen besökte han sjukhus.

När han varit hos samma läkare tre gånger för samma problem, och situationen blivit fysiskt ohållbar, då åkte han istället in till Universitet sjukhuset i Örebro. Någon timme efter att han kom dit röntgades han, och ytterligare någon timme senare låg han i ambulanshelikoptern påväg till Uppsala för akutoperation. De hade upptäckte två ganska stora cancertumörer som satt på ryggraden, i höjd med skulderbladen. Detta var en typ av cancer som fäster vid ben och sakta vittrar sönder dessa. Under denna tid som han inte fått gehör hos läkare, höll tumören på att äta upp ryggraden och göra honom föralltid förlamad.

Nu följer konstant sjukhusvistelse, med viss permission hemma i rulsstol för min stackars far. Även fast man lyckats få bort tumören i ryggen verkar inte allt helt bra. Vidare undersökningar visar att detta inte var modertumören. Börjar man ta bort fel tumörer så sprider det sig ofta i ett rasande tempo, och så blev fallet även här.

När far var som krassligast hade han bland annat en tumör i höger lår, stor som ett mjölkpaket, som hade käkat upp hela lårbenet.

Jag kommer inte ihåg alla detaljer av tiden på sjukhuset, jag var trots allt ganska liten.
Men jag kommer bland annat ihåg den kurator som tog hand om oss barn. Hon såg till att vi fick pyssla på dagcentrat, hon uppmuntrade mig att hålla på med datorn (varifrån mina datorkunskaper härstammar). Hon tog oss också med ut på stan när hon tyckte vi suttit där för länge.

Ett sådant tillfälle var precis innan jul 1993. Vi skulle ut och shoppa julklappar. Vi åt mat på McDonalds och handlade lite av varje. Några dagar senare. 18 december. Dog min far.

Vi barn satt och tittade på film i video hörnan. Men alla filmer hade vi redan sett, och var påväg till en annan avdelning för att hämta något nytt.. Just då kommer mor ut i hallen och letar efter oss. Hon säger att det nog är dags att vi går kommer in.. Jag förstod inte vad hon menade först, men när jag såg pappa ligga där, sjukare och gråare än någonsin, förstod jag vad det var som höll på att hända. Far tynade bort mer och mer, och nu skulle han troligen ta sina sista andetag.

Vi fick ge honom varsin kram. Sen slutade han andas. En läkare kom in efter ett tag och kollade puls och andning, sen nickade han till min mamma. Mamma grät inte. Hon bara höll om oss barn som grät så tårarna sprutade.. Jag har frågat henne flera gånger hur hon kunde var så stark. Varje gång har hon svarat. "Jag hade inte mer att gråta ut.."

Hoppas du har det bra, vart du än är, pappa.