E - Ensamhet

Dags för ännu en bokstavsblogg (ja, det var länge sedan nu)

E får stå för Ensamhet.

Jag fick en fråga en sen, ganska kylig natt för någon vecka sedan, om vad jag tyckte mest illa om av allt. Jag klurade en kort stund, men kom ganska snabbt på att Ensamhet nog är det jag tycker minst om.

Ensamhet för mig är inte när man för en gångs skull är ledig en fredagkväll och tänker spendera den med en kall öl och en film på TV. Ensamhet för mig är när man återkommande fredag på fredag, lördag på lördag eller kanske vardag på vardag sitter där, alldeles ensam, utan att höra ett knyst från såväl vänner som arbetskamrater. Inget "du kanske vill med ut på en öl", inget "kom hem så ser vi filmen tillsammans", inget "ska du med till bahamas nästa vecka"?

Stundtals känner jag mig ensam. Det var ett tag sedan nu, men det kommer i vågor.
Det händer att man gräver ner sig och gömmer sig så att ingen hittar en. Då måste man hugga i. Dra sig i kragen och gräva snett uppåt. Ingen vill umgås med en bitterbulle. Ingen hör av sig om inte du också hör av dig. Ingen kommer höra av sig om de tror att du har saker för dig. Var stark. Visa att du inte har något för dig i helgen. Säg inte "men det är rätt skönt också, att inte ha något planerat". Försök själv hitta på spännande saker, som dina vänner eller arbetskamrater kanske vill följa med på. Men för guds skull! Gräv inte ner dig!

Det finns så många gånger man kan se på en person att den är ensam.
Sällan pratar den om helg/kvällsplaner eller händelser. Ibland kanske den pratar extra mycket, osammanhängande och föränderligt.
Träffa du en sådan person. Fråga om den vill hitta på något, bara ta en fika kanske. Gissa vad mycket det kommer betyde för honom/henne!

Ge mig, ge mig, ge mig!

Jag sitter här och läser en väns blogg. En flicka som verkar ha hittat ett mål, en person att dela det med och är på god väg dit. Trots vägbulor och trafikstockningar på vägen.

Jag kommer på mig själv med att fantisera om hur bra det skulle kännas.

Jag är någonstans i början av livet och har en oerhörd massa mål och vägskäl framför mig. Fler än man vågar, orkar eller ens vill tänka på. Mitt liv susar förbi. Jag jobbar, går till någon av mina "fritids"aktiviteter som gör mitt liv värt att leva, ramlar in hemma alldeles för sent, och somnar ensam på sängen. Jag har vänner på vägen som finns där i den utsträckning vänner är till för. Några av dem mer, några mindre. Några är riktiga vänner, några är jobbvänner. Några bryr sig på riktigt, några frågar men tänker på annat när man väl svarar.

Jag längtar just nu till att ha någon i livet som ger mig det stöd, tillit och den spark i baken som jag behöver. Någon som hjälper mig tillbaks till ett i viss mån inrutat liv med fasta rutiner. Någon som hjälper till med alla måstegrejjer och gör det där man borde göra, fast man är för trött, virrig eller bara dum för att tänka på. Någon som guidar mig igenom mina vägskäl, lyssnar på mina ofta förvirrande och uttröttande funderingar kring för och nackdelar med det ena eller andra valet. Någon som man bara VET kommer finnas där, no matter what! Någon som förstår konceptet "mayday", som accepterar det och trivs med det.

Jag vill kunna vara liten, utan att det är något fel med det!

Jag vill dela livet med någon som jag älskar och någon som älskar mig.

Jag vill göra det nu!