Jag sitter här och läser en väns blogg. En flicka som verkar ha hittat ett mål, en person att dela det med och är på god väg dit. Trots vägbulor och trafikstockningar på vägen.
Jag kommer på mig själv med att fantisera om hur bra det skulle kännas.
Jag är någonstans i början av livet och har en oerhörd massa mål och vägskäl framför mig. Fler än man vågar, orkar eller ens vill tänka på. Mitt liv susar förbi. Jag jobbar, går till någon av mina "fritids"aktiviteter som gör mitt liv värt att leva, ramlar in hemma alldeles för sent, och somnar ensam på sängen. Jag har vänner på vägen som finns där i den utsträckning vänner är till för. Några av dem mer, några mindre. Några är riktiga vänner, några är jobbvänner. Några bryr sig på riktigt, några frågar men tänker på annat när man väl svarar.
Jag längtar just nu till att ha någon i livet som ger mig det stöd, tillit och den spark i baken som jag behöver. Någon som hjälper mig tillbaks till ett i viss mån inrutat liv med fasta rutiner. Någon som hjälper till med alla måstegrejjer och gör det där man borde göra, fast man är för trött, virrig eller bara dum för att tänka på. Någon som guidar mig igenom mina vägskäl, lyssnar på mina ofta förvirrande och uttröttande funderingar kring för och nackdelar med det ena eller andra valet. Någon som man bara VET kommer finnas där, no matter what! Någon som förstår konceptet "mayday", som accepterar det och trivs med det.
Jag vill kunna vara liten, utan att det är något fel med det!
Jag vill dela livet med någon som jag älskar och någon som älskar mig.
Jag vill göra det nu!
leva och dö
10 år sedan
