S - Svacka

Jag tror att alla har dem. Svackorna. Där är jag inget unikum. Jag tror också att alla har olika varianter av dem. Ibland blir man sämre på att spela på hästar, man blir kanske dålig på att bedöma tidsåtgång i ett projekt, man har kanske svårt att skingra tankarna på jobbet, eller så är man bara omotiverad.

Jag tror inte heller jag är själv om att ha ett sviktande självförtroende. Inte heller själv om att inte riktigt kunna hjälpa mig ur det, utan att ta hjälp av omgivningen.

Just nu är en sån svacka
Det har dalat nedåt från början av förra veckan. Jag känner själv hur det signat, och även om omständigheterna runtomkring har varit förhållandevis bra så fortsätter det neråt. Jag kan se mig själv som ur ett fågelperspektiv och inse att saker jag säger eller gör kan te sig aningen desperat. Eller bara fånigt, för jag borde veta bättre. För jag är ju bra! Men jag kan ändå inte göra något åt det. Iallafall känns det så.

Men det finns medicin. Det handlar om bekräftelse, påminnelse och omtanke. Det handlar om att ge bara lite extra, och fortsätta ge lite extra tills det vänt och kommit upp på toppen igen. Berätta för mig att jag är bra, att jag minsann är helt ok. Att jag kanske är behövd, eller att jag är duktig på något. Fråga mig om min dag, och lyssna som om du vore intresserad. Ta kanske upp någon av alla de där idéerna som sprudlar ur mig när jag är på "andra sidan" och hjälp mig se det positiva och bra i det. Tala om för mig en extra gång att du tycker om mig. Det borde inte göra ont, även om det kanske känns överdrivet. För min skull!

Hjälp mig vända tillbaka, och förlåt mig om jag är påfrestande.

Varför gör jag detta?

Jag har funderat ganska länge nu på varför jag bloggar egentligen. Från början berodde det på ett behov att få ur sig irritation och frustration, och att inhämta omgivningens åsikter och tankar.

På senare tid har frustrationen falnat och det föreligger bara sjok av tristess eller ledsamhet. Även kommentarerna i stort uteblir. Det är närmare 20 personer som dagligen läser bloggen, men sällan någon som lämnar en kommentar.

Kanske skriver jag mer alldagligt numera, och därför är intresset att kommentera lägre. Vem har behov av att kommentera min vardag? Men å andra sidan. Vem har lust att läsa om den?

Kanske är jag bara i behov av bekräftelse...

Det har varit begravning

I fredags var det begravning. Det var en underlig känsla som låg i luften.

I foajen när vi stod och hälsade på alla kände jag att det inte skulle bli några problem. Det skulle bara vara en jobbig stämning som skulle gå över efter någon timme. Jag träffade släktingar jag inte sett på flera år, och det var både kul och tråkigt att man missat så mycket i allas liv.

Farmor kände inte igen mig när jag kom dit, men efter att jag sagt att det var jag så sken hon upp och förstod vem det var. Hon såg besvärad och förvirrad ut, men ändå var hon förvånansvärt lugn.

När jag väl satt mig ner inne i den stora salen, tagit mig en ros och sneglade på de andra i församlingen brast det för mig. Tårarna rann ner för kinderna och jag hulkade så tyst jag bara kunde. Som tur är att jag stulit ett gäng näsdukar från toaletten på tåget tidigare på dagen. Det bara rann och rann och jag kom på mig själv med att fundera över varför jag egentligen gråter. Jag kunde inte hejda det och mina försöka att sluta gjorde bara saken värre.

Jag kände inte direkt en djup betungande sorg till det vi var där för då, utan det var mer själva omständigheterna. Att sitta på en begravning igen för första gången på så många år. Att se alla ledsna själar. Att höra farmor gråta fram "varför, varför!" när hon stod vid kistan. Att inse av den berättelse talmannen framförde, att min farfar var en enastående man som jag inte haft möjlighet att lära känna. Tänk att fly från kriget i norge. Återvända och med vänners hjälp lyckas vända kriget till vinst. Att vara backhoppare och friluftsmänniska. Att vara en far till 5 barn.

Väl ute ur kyrkan stärktes jag av den friska luften, och tårarna torkade. Påväg hem i bilen säger min bror till mig "det där var riktigt jobbigt".. Utan att ha fällt en tår hade han samma tanke som jag, och nog brast det för mig igen.

Där insåg jag hur olika man kan ge uttryck för en och samma känsla.

Ett litet leende...

Vet inte hur det går till när så små fånigheter får en att le.. Men när jag såg ovanstående bild efter att ha laddat upp min tentamen i konflikthantering kunde jag inte annat än le. Tänkte direkt på bratsnördar som inte riktigt är torra bakom öronen.

Ja. Lite knäpp är jag. Men du gillart!

Ledsen..

Känner mig nedstämd idag. Alldeles för många små obetydliga saker som helt enkelt inte går som de ska. Ändå är jag så jävla bra på att dra fram masken och låtsas som solen skiner och allt är perfekt!

Fy fan..

R - Regn

Oftast när det regnar ute är jag i läget "glaset är halvtomt".. Det finns bara några få tillfällen då regn faktiskt genererar det motsatta..

1. Regn på tält
Att ligga i ett tält, mitt i natten, höra alla små ljud runtomkring, nära någon, smått frysandes, och plötsligt höra regnets bekanta droppande mot tältduken är smått underbart.

2. Regn när det är varmt
När det är sådär tokigt varmt som det ibland kan vara på sommaren, och det endaste molnet på hela himlen är litet och kolsvart, då är det rätt skönt när det där molnet släpper några iskall små droppar precis över dig, och drar sedan vidare.

3. Regn när man ser på film
Ska man se på film, och det kanske är sommar eller så, så får det gärna regna. Då får man massa mindre dåligt samvete.

4.....

Nää.. Det finns nog bara tre.. Resten är typiskt dåliga regn!

Att skriva en kärlekssång..

Såhär kan man göra enligt Ane Brun:

I would spend three or four lines
On describing your eyes
And then the next three or four lines
On the dimples of your smile
And then I would tell the world
About the way you hold my hand
And they would
They would understand

Ystad

Var i Ystad igår.

Man kan tro att Ystad är en liten håla som vilken som helst. ca 22 000 innvånare gör det väl till en ganska medelmåttig stad i Sverige. Den har inget direkt rykte om sig, utom att vara en del i vår käre Wallanders spelplan.

Men att vandra på Ystads gator var allt annat än medelmåttigt. Husen slingrade sig uppför vingliga gator. Trädgårdar växte ihop med områden belagda med gatustenar. Överallt fanns känsla av genuin mysighet. På gågatan låg en mängd affärer stora nog att leverera det man kan tänkas behöva. Var fjärde lokal innehöll ett café av klart godkänd kvalité och mängden turistlockande småsaker överöste hus och gårdar.

Det bästa måste ändå varit att 100 meter från järnvägsstationen låg havsbrynet.

Ångestpengar..

Få saker skapar mer ångest hos mig än pengar.

Jag är den typen av människa där pengar alltid är en bristvara. Hur man än gör och hur man än lever känns det så. Just nu gör jag verkligen inget extravagant.

Jag träffar L så mycket jag kan. Umgås med de vänner jag kan. Unnar mig få saker av ekonomiskt värde. Försöker hitta sätt att få tiden att gå, men den segar sig fram de dagar jag är ensam.

Jag skulle kunna försöka få ett jobb någonstans. Försöka hitta något som ger mig pengar så att jag slipper ha ångest, och kan klara mig på det jag får in.

Men det skulle bara innebära ännu mer tid ensam, då jag inte kan hälsa på L som jag önskar.
Världens dilemman går ihop.

Just nu önskar jag inget annat än att jag studerat färdigt och hade ett jobb som gav mig en vanlig normal lön.

Begravning...

Den 25e är det begravning.

Vet inte vad jag ska göra. Vill väl egentligen inte genomlida en begravning, men på nåt sätt känns det som jag borde. Eller kanske måste.

Kommer inte ha tillgång till det där stödet jag tror att jag kommer behöva heller. Inget jag kan göra åt det, men det hade varit ett bra tillfälle.

Men jag vet att hon finns där iallafall, om det krisar ordentligt.

Farfar

För några timmar sedan fick jag reda på att min farfar gick bort under natten som var i anerysm, även kallat pulsåderbråck.

Jag har fortfarande inte kommit fram till något sätt att förhålla mig till det.

Detta är inte min biologiska farfar, men han är den farfar som jag känner det. Vi har alltid kallat honom för farfar, och han är far till alla mina farbröder utom en.

Det enda som dyker upp hos mig är oro för min farmor, och hur hon ska klara sig. Annars känner jag mig helt oberörd och för mig främmande kall. Jag som är van känslomänniska "borde" reagera annorlunda.

Måste jag det? Är det även den yttre världens syn på hur jag borde förhålla mig?

Till saken hör att farfar visserligen alltid varit farfar, men han har i princip inte varit närvarande. När vi var små och min far fortfarande levde, hängde alltid deras distans över vårt förhållande. Var vi på besök hos dem, så låg farfar på sängen eller tog en långpromenad.

Det var inte förän på senare år, efter min far gått bort, som den riktiga personen trädde fram. Den personen som faktiskt ställde frågor om oss syskon, och berättade historier om sig själv. Den personen har jag dock bara träffat vid ett sådant antal gånger att de kan räknas på ena, eller åtminstone en och en halv hands fingrar.

Nu väntar antagligen en begravning. Den första sedan min far gick bort för 14 år sedan. Med lite hjälp kanske jag klarar det...

Ni luktar!

Igårkväll kom vi äntligen iväg på bio. Vi har försökt fler gånger hela veckan, men det har som inte blivit av. Men så igår åt vi biosnacks och såg "beemovie". Riktigt skoj film! Det fanns några ställen då hela sällskapet skrattade hjärtligt och okontrollerat.

På vägen från bion mötte vi en smått marinerad herre som såg oss på håll och kom fram med orden "jag måste få säga en sak..."
Konversationen i korthet:

-Är ni kära?
-Jaaa, det skulle jag väl säga.
-Jag märker det, alltså det märks!
-Ok..
-Ja alltså.. Ni luktar!
(både leena och jag brister ut i skratt)
-Eller alltså, missförstå mig nu rätt va. Många har försökt, och ingen har riktigt lyckats sätta fingret på vad det är, men ni luktar!
(sen var det dags för oss att gå)
-Gå nu och gift er!

Däremellan han han klämma in att ha varit gift i 39 år och hans fru inte allid tycker så bra om honom, men det är väl sånt där som bara alkisar kan lyckas med.

Nu har Leena åkt hem får att jobba. Vi var uppe halva natten för att få ut det sista av ledigheten och närheten, så när klockan ringde hade vi knappt blundat mer än en timme. Leena tog på sig sitt bästa morgonhumör och klev ner till taxin. Efter följde jag, och döm om förvåning när den faktiskt står där denna gång. Jag går direkt upp och sover vidare tills ganska nyligen, men stackars Leena flickan måste minsann åka tåg och jobba.

Men ni ska veta att det är tomt nu. Jobbigt tomt!

Nyårsfirande

Typiskt mysigt nyårsfirande blev det detta året. Det fanns en del förslag att välja på, men när vi väl valt ett så funkade inte det, och de övriga förslagen rann ur tiden pga kort planering och inga bokade biljetter. Men vi kom fram till att det är värsta mysigt att bara vara hemma, dricka mousserande, laga god mat och mysa på tu man hand. Så det gjorde vi.

Dagen innan spenderade vi med att diska allt gammalt som jag inte hunnit med innan jag åkte på julresa (uuuh för gammal disk). Sen rensade söta Leena token min bokhylla och gjorde massa fint.

På Nyårsafton var vi iväg till Jägersro och handlade nyårsmat och alkohol.
Det blev trerätters. En räkcocktail till förrätt, baconlindad fläskfilé (skulle varit smördegsinbakad) och cheescake till efterrätt. Relativt säkra kort tror jag. Massa gott blev det iallafall, för Leena är ju som en gudinna vid spisen. Värsta duktig på att svänga ihop saker, och fint blev det också!

Nyår i Malmö

Sen sköt grannskapet mängder med fyrverkerier. I mer än 30 minuter sprutade det eldkaskader över himlen. Svårt att fånga på kort, även med stativ från balkongen. Men försöka duger. :)

Nu väntar nästan en vecka av mysigheter innan Leena måste hem och jobba igen.

Tidigare missade bilder...

... pga glömd kameramojäng...

Jul hos mor

Julfest hos syster